Börjar med en brasklapp:

Jag har två hundar. En malteserhane (5år) och en tik som är chihuahua/dvärgpinscher (13 år). De skäller inte onormalt mycket. Tiken skäller när hon blir glad och när hon är arg på katten, samt till och från första halvtimmen när jag lämnar dem ensamma. Hanen larmar när han hör ett misstänkt ljud eller ser t ex en annan hund genom fönstret. 

---------

Så. Jag har, så länge jag bott i den här lägenheten, blivit anmäld av en av mina grannar för att mina hundar skäller ibland. Först försökte hon med hyresvärden och störningsjouren, men när hon inte fick gehör där gick hon över till Länsstyrelsen. På varje anmälan har Länsstyrelsen svarat att de inte konstaterat några brister och att ärendet avslutas. 

För några månader fick vi en ny granne, som den första grannen fick med på att anmäla. De senaste veckorna har de hetsanmält varje vecka. Och, till slut, fick de sin vilja igenom och Länsstyrelsen öppnande en utredning. Jag har lämnat ett yttrande och förklarat att deras påståenden om att hundarna "skäller oavbrutet i flera timmar" inte stämmer och redogjort för vad jag kunnat konstatera med hjälp av ljudinspelning och övervakningskamera (skaffade en sån när anmälningarna trappades upp). Nu väntar jag på svar från Lässtyrelsen.

Jag hoppas ju verkligen att de konstaterar att allt är i sin ordning och lägger ner utredningen och avslutar det här ärendet också. Det är det enda rimliga. Samtidigt har jag enorm ångest. Det känns onekligen som att man är skyldig tills man kan bevisa motsatsen. Det är även väldigt olustigt att folk kan ljuga ihop lite vad som helst och skicka till en myndighet. Att det inte krävs några handfasta bevis. 

Dessutom är det sjukt obehagligt att bo granne med folk som vill göra en illa. Därför har jag nog tänkt flytta såsmåningom, om jag kan hitta ett annat boende som jag gillar, på lagom avstånd från jobbet.

Poly by proxy #13: Anpassningsfällan

Det allra svåraste för mig har varit att inte gå i anpassningsfällan. Så svårt faktiskt att jag misslyckats fullständigt för det mesta. Som monogam i en polyamorös relation är det oerhört lätt att tänka att det man känner och önskar är fel om det inte stämmer överens med vad ens polyamorösa partner känner och önskar. Eftersom en gått in i ett polyamoröst förhållande så är det lätt att tro att en inte har rätt till att ha känslor och behov som inte passar in i den mallen (eller i den föreställning om mallen som finns i ens huvud). Det är det här som har gjort mig allra mest olycklig.

Poly by proxy #12: Mina bästa råd

Kommunicera. Prata om vad ni behöver av varandra för att relationen ska fungera. Prata om vad ni är villiga att kompromissa med. För ni kommer att behöva kompromissa, det är oifrånkomligt. Ni har fundamentalt olika utgångspunkter och behöver olika saker.

Ni kommer antagligen att ha svårt att förstå alla varandras behov. Döm inte! Att du inte förstår något din partner behöver betyder inte att det går att bortse ifrån eller att det är själviskt eller dumt. Respektera att ni är olika.

Vikten och lyckan

Det är så tröttsamt med folk som Katrine Zytomierska (och nej, jag bryr mig inte ett dugg om hur det stavas), som ägnar sig åt systematisk fat shaming. Det är så tröttsamt att jag nästan inte skrev det här inlägget. Men en sak hon sa vill jag ändå ta upp. Hon sa "Jag tror inte på att någon som är överviktig kan vara lycklig". För mig är det uttalandet så oändligt idiotiskt.

Poly by proxy #11: Rättvisans förbannelse

Ibland ser man klarast på natten och i natt har jag bestämt mig. Det räcker nu. Hittills har jag gått med på massor av saker som egentligen inte fungerar för mig. För att det ska fungera för D så hon inte dumpar J, för att det inte känts som om jag haft något val, men framförallt för att det sett rättvist ut på pappret. I slutändan känns det inte alls särskilt rättvist. Så rättvisan kan kyssa mitt feta arsle.

Poly by proxy #10: Semester

Semester, ett ord fullt med positiva konnotationer. I år har det mest inneburit oro och ångest för mig. För det första är jag generellt inget fan av att spendera längre perioder ifrån min partner och när relationen redan är skakig blir det ju inte bättre. För det andra har det inneburit en massa jobbig förhandling.

Min debut i RFs talarstol

Idag visade SD sitt rätta ansikte i regionfullmäktige.

Ungefär så här sa jag som svar på att Matz Dovstrand (sd) skyllde oroligheterna i förorten på mångkulturen (eller "att de som bor där inte anpassar sig till svensk kultur).

Ode till en liten grön klet som heter Tobias

Tobias Billström, förste vice talman i riksdagen, tycker att människor som får asyl i Sverige ska vara tacksamma. För att Sverige finns, för att Sverige tar emot dem, för att de får vara här och slipper vara där.

Skinny shaming ≠ fat shaming

Nej. ”Skinny shaming” och ”Fat shaming” är inte likvärdiga företeelser.

Nej. Smala är inte lika utsatta som tjocka.

Avdelning normer: barnnormen

"Barn är ändå meningen med livet!"

Jag sitter på ett administratörsmöte på jobbet och det är en av mina kollegor som yttrar denna "visdom". Alla håller med. Utom jag, men jag säger inget.

Som kvinna möts man ständigt av denna barnnorm. Kvinnor förväntas vilja ha barn. Att inte vilja ha barn ses som suspekt. Kanske är hon emotionellt handikappad på något sätt?

Poly by proxy #9: Man kan inte styra hur man känner

Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna förändra mitt sätt att se på relationer tillräckligt mycket för att kunna fungera som en välanpassad poly. Att jag skulle kunna umgås avslappnat (nåja) med min partners andra partners utan att känna mig hotad eller osäker. Det var innan höstens lilla kraschlandning. Snacka om reality check...

Fast det kunde mycket väl ha gått, om saker och ting hade utvecklat sig annorlunda. Det känns dock ganska meningslöst att sitta här och slösa er och min tid på om och kanske. Nu är det som det är.

Jag är alltså monogam i en relation med en polyamorös man, som har en andra relation med ännu en monogam kvinna. Redan innan det blev seriöst mellan dem sa jag till honom upprepade gånger att en relation med en monogam kvinna till kommer inte att fungera för mig. Och vet ni vad? Det fungerar inte för mig. Inte särskilt bra i alla fall.

Poly by proxy #8: Den oheliga treoenigheten

Så... Det som inte fick hända, mitt "worst case scenario", har hänt. Min partner har inlett en djup, romantisk relation med en annan kvinna som också är monogam. Trots att vi kommit överens om att det behöver finnas utrymme att ta hänsyn till att jag är monogam och antagligen har lite större behov än någon som är poly. Trots att jag upprepade gånger sagt att just det här inte kommer att fungera, att han inte kan klara att ha två relationer med monogama kvinnor. Vad fan gör jag nu?

"Favorit i repris": Gå en mil i mina skor

Det här är ett inlägg som jag skrev i september 2010, på min gamla blogg. Tyvärr är det precis lika relevant idag, som då. Så, jag publicerar det igen.

____________________________________

Det som gör mig allra mest förbannad, helt utan konkurrens, är när det antyds (eller sägs rakt ut) att arbetslösa och sjukskrivna mest är lata jävlar som hellre ligger på soffan och lyfter bidrag än jobbar, lever lyxliv på statens bekostnad. #meränlovligtkorkat

Årets nya favorit från Way Out West

Har en tur när en är på festival så upptäcker en ny fanstastisk musik. Här är årets WOW från WoW - tuffa, coola Mendoza. Hon spelade på Nefertiti i torsdags. Jag var där för att se Lilla Namo, men blev helt hypnotiserad av Mendoza.

Vad en lär sig av att vara arbetslös - på ett bra sätt!

Första gången jag var långtidsarbetslös var mellan 2003 och 2005. När jag blev av med jobbet var jag 25 år gammal. Det jag upptäckte under de två långa åren var att jag knappt visste vem jag var utan en sysselsättning. Den första fråga en får av nya bekantskaper är nästan alltid "Vad jobbar du med?" Att svara "arbetslös" på den frågan blir något som definierar en. Det behöver knappast påpekas att det inte är särskilt bra för självkänslan att identifiera sig med det ordet, som någon som saknar något. Vad jag kom fram till var att jag behövde lära mig att identifiera mig själv inifrån och ut istället för utifrån och in.

Det låter lätt men det är inte så enkelt. Det handlar om att känna sitt eget värde oberoende av hur andra människor och samhället värderar en. Som arbetslös möter en ofta ifrågasättande, en kontrolleras och bedöms av samhället och en får vänja sig vid frasen "tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt med annan sökande". Det är väldigt svårt att inte falla in i att se sig  själv som värdelös och hopplös. Utmaningen ligger i att förändra sin inre dialog och hela tiden påminna sig själv om vad en är bra på. Det är svårt, men det går om en är enveten.

Ingen människa borde värderas enbart utifrån vad hen uträttar på arbetsmarknaden eller hur tjock plånboken är. Samhällets syn på vad som är en produktiv och värdefull medborgare är på tok för snäv. Särskilt det senaste decenniet har vi gått alltmer emot ett samhälle som delar in oss i närande och tärande. Alla människor är värdefulla, alla har något att tillföra.

Den här senaste gången jag varit arbetslös, sedan 1 oktober 2012, ställdes jag inför en annan utmaning. Det här med att släppa taget om sådant som jag inte kan påverka och inse mina egna begränsningar. För mig är det jättesvårt att inse att det ibland inte finns något jag kan göra och att jag ibland behöver hjälp. Men det är ju ganska dumt egentligen, alla behöver vi hjälp ibland och om jag gör vad jag förmår för att få ett nytt jobb är det faktiskt inte mitt fel om det tar tid. Med den arbetslöshet vi har idag borde ingen känna skuld för att de inte lyckas få jobb. Individuellt ansvar har också blivit väldigt populärt på senare tid. Visst har jag ett ansvar att söka jobb, men med mellan 90 och 400 sökande till varje tjänst är det inte bara att gå ut och "skaffa ett jobb". Det krävs tur och en profil som matchar perfekt.

Det har jag nu lyckats med och den 15 augusti börjar jag min nya anställning. Det känns fortfarande helt overkligt, särskilt som det är en tillsvidareanställning. Jag fick frågan om jag har några tips häromdagen. Ja, två: Nedvärdera inte dig själv och ge aldrig upp!

Övervakning är inte lösningen för Biskopsgården

När jag ganska nyss flyttat till Göteborg, för snart 15 år sedan, arbetade jag med att paketera direktreklam. Där träffade jag två tjejer som just tagit studenten från Angereds gymnasium. De berättade att de kontaktat nattklubben Valand för att ha sin studentbal där. Nattklubben var positiv tills de berättade att de var från Angered. Då var de inte längre välkomna.

Närmare i tiden beslutade Gothia Cup att i år välja bort att inkvartera besökande lag på Sjumilaskolan i Biskopsgården. Skälet som angavs var skottlossningarna som skett i stadsdelen. Biskopsgården målas upp som en krigszon av media och ger intryck av att det är farligare i Biskopsgården än i andra stadsdelar. Personligen är jag räddare för att bli påkörd av en spårvagn i Brunnsparken än att bli skjuten på Friskväderstorget.

Observera att min poäng inte är att trivialisera skottlossningarna. Poängen är att riskerna överdrivs kraftigt och används som "bevis" för att utmåla Biskopsgården som en plats full av kriminella och våldsamma människor. Sanningen är att Biskopsgården är en stadsdel av barnfamiljer och helt vanliga människor som gör sitt bästa för att leva sina liv.

Ett annat nutida exempel på hur förorten, och specifikt Biskopsgården, pekas ut som ett problemområde är att man efter bilbränderna för några år sedan sökte och fick tillstånd att sätta upp övervakningskameror vid parkeringarna i området. Det brann bilar på andra ställen i Göteborg, men bara i Biskopsgården satte man upp kameror.

Eftersom jag uppenbarligen är väldigt naiv trodde jag att det rörde sig om fasta kameror vars bilder ingen tittar på om inget hänt. När jag läste den här artikeln i Göteborgs Fria Tidning fick jag lära mig att det tvärtom rör sig om rörliga kameror och att det sitter folk och tittar på inspelningen i realtid med möjlighet att zooma om de tycker något ser skumt ut. Jag kan alltså inte gå ut med soporna, mellan 18 och 06 när kamerorna är i gång, utan att bli observerad av människor som sitter långt bort i Dalarna och har som jobb att titta på mig och mina grannar när vi rör oss i vårt bostadsområde. Jag håller med Ulma i artikeln, man känner sig inte tryggare, man känner sig övervakad.

Har kamerorna gjort någon nytta då? Det är svårt att säga säkert eftersom det inte gjorts någon ordentlig utvärdering. Man har gjort en enkätundersökning som 74% svarade på och 8 av 10 var positivt inställda. Denna enkät fick dock bara de som har bilplats i området svara på. Vi andra tillfrågades inte. Ungdomarna i området tillfrågades inte.

Skottlossningarna då? Har övervakningen haft någon effekt när det gäller dem? Vid en första anblick verkar det inte så. Minst en av skottlossningarna (den utanför mitt fönster) skedde rakt under näsan på dem utan att de vare sig verkade avskräckande eller hjälpte polisen att gripa de skyldiga. Det är ju trots allt ganska lätt att maskera ansikten och mopeders registreringsskyltar.

Så funderar jag ett varv till... En av de saker som varit så obehagligt med skottlossningarna i Biskopsgården är att de har skett på dagtid. Det verkar så fräckt, som att de är helt obekymrade för att åka fast. I ljuset av informationen att övervakningskamerorna endast är igång mellan 18 och 06 är det svårt att inte undra om det finns ett samband.

Innebär det att det här inlägget slutar i en helomvändning till att övervakning bör ske även på dagtid? Absolut inte. Det är, som sagt, ganska lätt att maskera sig. I bästa fall flyttar man problemet någon annanstans.

Problem med kriminalitet som kryper ned i åldrarna (skyttarna i Biskopsgården är under 18 år, alltså inte fullt straffmyndiga...)  är inte övervakningskameror och fler poliser. Det som behövs är satsningar på skolan, på fritiden, på möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Vi behöver se barn och ungdomar i Biskopsgården, öga mot öga, inte genom en kameralins. Vi behöver ge dem självförtroende och ett sammanhang, inte misstänkliggöra dem och tillskriva dem egenskaper utifrån vilken stadsdel de vuxit upp i.

Rättssystemet har en hel del att lära av BDSM-kulturen

Den här texten publicerades för ett tag sen på Nyheter24. Skrev den på begäran efter att ha lackat ur ännu en gång på ett rättssystem som använder BDSM som ursäkt för våldtäkt.

___________________________________

”Tingsrätten slog fast att den unga kvinnan utsatts för våldtäkt. Mannen har erkänt att han var våldsam och att kvinnan protesterat. Men han trodde att det var en del i sexakten, eftersom han tyckt sig förstå att hon gillade dominanssex, och övergreppen fortsatte.”

Så skrev Skånskan i går om den från våldtäkt friade 28-åringen i Lund. Återigen används alltså BDSM/dominans som ursäkt för att inte hörsamma ett nej. Det är fullständigt vansinne.

BDSM är ingenting man bara gör för att man ”tyckt sig förstå att hon gillade dominanssex”. Det är inte ens något man bara gör för att man vet att hon gillar dominanssex. BDSM är något som bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Det sker efter tydlig kommunikation och i samförstånd mellan de inblandade. Om det skulle ingå i leken att den som är undergiven säger ”nej” och ”sluta” har man i stället andra säkerhetsord som man kommer överens om i förväg. Det kan till exempel vara ”gult” för ”ta en paus” och ”rött” för ”sluta genast”. Dessa ord respekteras ovillkorligen.

Detta betyder också att föreställningen att det är den dominanta som har makten är felaktig. Det är den som är undergiven som styr, som säger hur hårt, hur länge och när det är dags att sluta. Den som är dominant måste vara oerhört lyhörd och respektfull mot sin partner. Det är ljusår från det som 28-åringen utsatte sin högst ovilliga partner för.

Folk i allmänhet och svenska rättssystemet i synnerhet har mycket att lära om samtycke av BDSM-kulturen. På en BDSM-fest är våldtäktsrisken så nära noll den kan komma, trots att där finns kvinnor som går omkring nästan nakna och de flesta närvarande har sex i tankarna. Där finns tydliga regler för hur man ska uppföra sig och de följs. Du blir inte ens nypt i rumpan utan att först ha gett ditt samtycke.

Vi har sett alldeles för många fall i det här landet där våldtäktsmän frias eftersom det inte går att bevisa uppsåt. Det räcker alltså med att spela dum och säga att man inte förstod att hon inte ville för att bli friad. Går det inte att neka till att hon sagt ”nej” kan man alltid hänvisa till BDSM. Våldtäkt är det enda våldsbrott där man kan komma undan straff helt genom att hävda att man inte visste eller inte förstod. 

Slår jag någon i huvudet med en flaska kan jag inte hävda i rätten att jag trodde att hen ville bli slagen med en flaska och därmed bli frikänd (om jag inte gör det under våldtäkt då möjligtvis). Om den lagstiftning vi har i dag inte lägger något som helst ansvar på en man att försäkra sig om samtycke är den för dålig.

Det är här en samtyckeslag kommer in. För det torde vara uppenbart för de flesta att vi har ett hål i lagstiftningen stort nog att köra buss igenom.

___________________________________

TIllägg: Samtyckeslag bör kombineras med ett oaktsamhetsbrott som inte förutsätter att gärningsmannen haft uppsåt att våldta.

Poly by proxy #7: Konsten att inte förlora sig själv

I helgen var det prideparad, med polygruppen. Det innebär bl a att jag inte är den enda i gruppen som har en relation med min partner. Det är inte helt okomplicerat, men jag tycker att jag fått någorlunda kontroll på det. Jag har dock fortfarande aldrig sett min partner kyssa någon annan. Det är ett koncept som jag fortfarande har en del ångest inför. Eller hade är mer korrekt numera.

I ett anfall av glädjefnatt och entusiasm kysste min partner relation nr 2 (det blir jävligt yxigt ibland utan namn och jag vill inte definiera någon annans relation). Det var jag inte riktigt beredd på. Det gick ändå ganska bra. Visst fick jag en klump i magen, men den löste upp sig ganska fort.

Jag upptäckte dock något annat, något som jag trodde att jag hade hanterat. Jag kände en enorm press att vara ok med det. Inte bara att inte visa något utåt, det vill jag aldrig göra. Att låta omgivningen se att något gör ont upplever jag nästan alltid som förödmjukande. Jag kände mig pressad att inte låta min partner se att det påverkade mig och att, på något sätt, tränga undan eventuella negativa känslor och vara cool. Jag var helt enkelt rädd för vad han skulle tänka om jag inte var det och i förlängningen för att förlora honom. Aj aj aj.

Det här är en jättejobbig sak att upptäcka hos sig själv. Kanske särskilt jobbigt för mig som tidigare varit i relationer där jag försökt göra om mig själv för att passa förväntningarna eller mått dåligt för att jag inte klarat av att vara den min partner ville att jag skulle vara. Alla varningsklockorna började ringa samtidigt.

Efter att jag gått och värkt på det här i några dagar så bubblade alltihop ur mig på en gång idag. Som vanligt känns det mycket bättre när vi har pratat om det. Jag är inte längre orolig för att jag ska kompromissa med min egen integritet av rädsla för att förlora honom eller att det ska leda till att han lämnar mig. Som vanligt är kommunikation nyckel till allt poly.

Nej, det är ingen magic fix. Det var ett ganska jobbigt samtal och jag har fortfarande en del att bearbeta kring det hela. Förhoppningsvis kan jag även fortsättningsvis hålla tillräcklig distans till mig själv för att se om det barkar åt skogen. Det är väl därför jag bloggar antar jag.

Trovärdighet i EU-politiken

Johan Ehrenberg har precis förklarat för mig att man inte alls måste offra välfärd, arbetsrätt och demokrati för att vara trovärdig i miljöpolitiken. Man måste bara vara positiv till EU. Det är bara det att det är samma sak.

EU gillar inte fackliga rättigheter när de tycker att det hindrar frihandel. I avtal med utvecklingsländer kräver de tom förbud mot facklig organisering.

I förslaget till TTIP finns paragrafer som gör det möjligt för utländska (läs amerikanska) företag, som t ex Carema aka Vardaga, att stämma den svenska staten om deras vinster begränsas av demokratiska beslut. Det innebär bl a att Sverige kan stämmas på miljonbelopp, eller mer, om riksdagen beslutar att stoppa vinsterna i välfärden.

Glöm heller inte alla turer kring ACTA och övriga vansinnesprojekt med olika former av slentrianmässig övervakning av medborgarna.

Det är detta som vi vänsterpartister måste acceptera för att anses trovärdiga i miljöpolitiken. Vi måste säga, ok EU, vi vet att du står för allt det vi står upp emot, men det är ok. Nu fixar vi miljön, ok?

Det är det Miljöpartiet har gjort och därför tycker Ehrenberg att de är ett bättre val till Europaparlamentet. Det enda jag frågar mig då är: Tror Ehrenberg och Miljöpartiet att EU kommer att vara jättepepp på inskränkningar i vinstmöjligheterna för privata företag för att rädda miljön? Kommer lobbyorganisationerna att stillatigande titta på när EU stiftar lagar och inför restriktioner som gör det svårare att tjäna pengar för vissa företag? Det tror inte jag.

Så, vad mig anbelangar kan ni ta er trovärdighet och stoppa upp den där solen inte skiner, den är inte värd vatten.

PS En gång i tiden var jag entusiastisk miljöpartist. Det som fick mig att hoppa av den skutan och så småningom söka mig till Vänsterpartiet var ledande miljöpartisters avsaknad av intresse för välfärd, arbetsrätt och rättvisa. Det visade sig inte minst med all önskvärd tydlighet i överenskommelsen om arbetskraftsinvandringen de gjorde med Alliansregeringen. DS

Poly by proxy #6: Tvivel

Det här inlägget har visst varit på avvägar, men här är det igen...

_________
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar... Vad är det för dynga vi får lära oss när vi är små egentligen? Så fungerar det knappast i verkligheten. En relation är inget man skapar och sen är den klar. En relation är ett ständigt pågående projekt, som båda parter måste vara villiga att lägga ned tid och energi på.

Så, jag tvivlar ibland. Fortfarande efter ett helt år är jag inte 100% säker varje dag på att den här relationen kommer att fungera. Framtiden är en lite läskig plats där man inte vet vad man kommer att hitta.

Hittills har jag kunnat få en ganska stor del av min partners tid och uppmärksamhet. Hans övriga relationer har inte tagit så mycket tid i anspråk och jag har egentligen inte märkt av så mycket att vi inte är monogama. Det gör mig nervös. För det är ju inte osannolikt att den dagen kommer när det börjar märkas. Hur kommer jag att känna då? Kommer det att räcka till för mig eller kommer det till slut att bli ohållbart?

När man är monogam har man bara varandra, en person ska tillfredsställa hela ens behov av närhet och den där speciella gemenskapen man har med någon man älskar. Jag har ett stort närhetsbehov och den person som jag står allra närmast har en unik möjlighet att stötta och trösta. När den personen är polyamorös får han en del av sitt närhetsbehov tillfresställt av någon annan. Det är inte långsökt att tänka sig att det uppstår ett underskott hos mig då.