Poly by proxy #9: Man kan inte styra hur man känner

Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna förändra mitt sätt att se på relationer tillräckligt mycket för att kunna fungera som en välanpassad poly. Att jag skulle kunna umgås avslappnat (nåja) med min partners andra partners utan att känna mig hotad eller osäker. Det var innan höstens lilla kraschlandning. Snacka om reality check...

Fast det kunde mycket väl ha gått, om saker och ting hade utvecklat sig annorlunda. Det känns dock ganska meningslöst att sitta här och slösa er och min tid på om och kanske. Nu är det som det är.

Jag är alltså monogam i en relation med en polyamorös man, som har en andra relation med ännu en monogam kvinna. Redan innan det blev seriöst mellan dem sa jag till honom upprepade gånger att en relation med en monogam kvinna till kommer inte att fungera för mig. Och vet ni vad? Det fungerar inte för mig. Inte särskilt bra i alla fall.

Det binära könssytemet upprätthåller patriarkatet

Kön är en fråga som upptar mycket av en feminsts tankar. Vad är kön, är centralt för många. Feminismens svar är nästan alltid att kön är en social konstruktion. Jag köper inte det helt och hållet.

För det första tycker jag att det är viktigt att skilja på kön och könsroller. Könsrollerna är absolut 100% konstruktion. Att en kvinna ska vara på ett speciellt sätt, gilla vissa specifika saker och ägna sig åt vissa typer av sysselsättningar är påhitt som begränsar kvinnor. Det begränsar även män, som också har sin uppsättning regler att följa. Så åt skogen med könsrollerna.

Kön är något annat. Det har med vår identitet att göra, vem vi känner innerst inne att vi är. Som ciskvinna är jag i harmoni med min biologi, jag trivs i min kropp, jag känner att jag är kvinna. Exakt hur det fungerar eller vad det beror på vet jag inte. Det är så mycket vetenskapen inte lyckats reda ut än om tankar, känslor och identitet.

Redan hos mycket små barn som inte lärt sig prata kan man se personlighetsdrag. Jag tror inte på att vi föds som oskrivna blad utan personlighet. Jag är övertygad om att det finns en början till vad som ska bli en fullt utvecklad människa redan vid födseln. Det är en anledning till att jag inte heller tror att kön helt och hållet är något vi blir med tiden.

En annan anledning är att transpersoner finns. Ju mer jag tar reda på om det och ju fler historier jag lyssnar till, desto mer övertygad blir jag om att det finns en kärna av kön som inte är inlärda beteenden.
Kön finns ju också i oändliga variationer. Det binära könssytemet tycker jag känns väldigt otillräckligt för att beskriva kön. Det har bara två lägen, man eller kvinna. Det är helt hopplöst otillräckligt. Jag ser kön som en steglös skala där de allra flesta hamnar någonstans på den mittersta 50 procenten.

Det som är så bra med det är att det ger utrymme för alla variationer på temat kön. Det ger också utrymme för att ha ett kön som är annorlunda än det man fötts med kroppsdelar för. Men, det allra bästa är att det ogiltigförklarar könsmaktsordningen. För om det inte finns någon tydlig gräns där man slutar och kvinna börjar finns det heller inget exakt sätt att fördela makten.

Att samtidigt som man hävdar att kön är en ren social konstruktion envist hålla fast vid det binära könssytemet är kontraproduktivt. Patriarkatet är beroende av att det finns två distinkt definierade kön. Utan det tappar patriarkatet sin funktion, det har inget att hänga upp sig på.

Vi behöver inte avskaffa kön, vi behöver bara tänja på begreppet och lämna utrymme för människor att definiera sig själva och sitt kön utan inblandning av kulturella normer.