Poly by proxy 5 Omgivningen

När jag la upp föregående poly by proxy-inlägg i RA- och polygruppen på Facebook kom det upp synpunkter om att den som är monogam har makt i kraft av normen. Det är säkert sant när det gäller tidigare monogama relationer som öppnats upp och bara den ena parten är polyamorös. I vårt fall var det uttalat från början och därför upplever jag inte att normen ger mig så mycket makt. Jag tycker inte jag kan komma dragandes med det nu, ett år senare, ens om jag skulle vilja. Så, oss emellan är det inte någon påtaglig maktfaktor. Däremot går det att argumentera för att det är det i förhållande till den del av vår omgivning som är monogam. Det är dock sällan jag upplever det som makt eller ens särskilt positivt.

I början av relationen ägnade jag väldigt mycket tid åt att förklara och försvara vår relation och min partner. De flesta människor har bara en vag idé om vad polyamori är och de flesta har rätt skeva föreställningar om hur en sådan relation fungerar, särskilt när den ena parten är monogam. Nedan följer några exempel.

• "Poly? Det är väl inte särskilt feministiskt?" 
• "Jaha, så han vill knulla runt?"
• "Är du säker på att du är ok med att han är med andra?"
• "Häng inte upp dig för mycket på honom, han är inte seriös."

Ugh, jag vet inte ens var jag ska börja.

Nej, poly är inte feministiskt, det är inte monogami heller. Feminismen hänger inte på vilken form våra relationer tar, den lever (eller inte) i relationen mellan två människor oavsett om de är monogama eller inte. Jag är jätteless på båda sidors försök att göra den ena eller andra relationsformen bättre ur en feministisk synvinkel. 

Nummer två på listan är nästan vanligast, kanske för att den föreställningen passar in någorlunda i mononormen. Det är ganska lätt att föreställa sig en person som både vill ha kakan - en fast relation - och äta den - ha sex med andra. Att föreställa sig en person som har likvärdiga kärleksrelationer till mer än en person åt gången verkar svårare. Jag förstår inte riktigt varför. Jag har själv varit kär i mer än en person samtidigt vid mer än ett tillfälle. Att vara tillfreds med en partner är inte samma sak som att sakna förmågan att känna för mer än en person i taget.

Nästa uttalande gör mig nästan fysiskt illamående eftersom den ifrågasätter min integritet. De tror alltså inte att jag är stark nog att säga ifrån om det inte känns ok? Jag är fullt medveten om att det händer hela tiden, men jag har ändå svårt att smälta det, särskilt som jag fått höra det upprepade gånger. Dessutom fortsätter personen i fråga oftast att se tveksam ut trots mina försäkringar om att jag är alldeles ok. Det känns lite som att bli omyndigförklarad, att inte anses riktigt tillräknelig. För mig finns det nästan inget värre, det är förödmjukande.

Den sista punkten gör mig riktigt ledsen. Mest för att det stämplar den jag älskar som en opålitlig person med tveksamma motiv, men även eftersom det ifrågasätter att han älskar mig. Jag vet att han älskar mig, men det gör ändå ont att höra någon annan ifrågasätta det. Det är den främsta anledningen till att jag har slutat tala om det för folk. Jag orkar inte få vår relation ifrågasatt längre. De som står mig närmast vet om det och de har accepterat oss. 

Med det här i bagaget tycker jag inte att jag representerar normen längre och jag känner inte att jag har några fördelar av den alls. Jag ses nästan som ännu "konstigare" än den som själv är polyamorös. Eventuella försök att kapitalisera på mononormen från min sida skulle bara förstärka fördomarna och gör mitt liv svårare. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att använda utpressning mot någon jag älskar.

Poly by proxy 4 Makt

Låter det konstigt att prata om makt i relationer? Jag har bittert fått erfara att det definitivt är något man bör ha i åtanke. Ta mitt ex till exempel. Vi flyttade ihop i hans bostadsrätt. Big mistake. För det förblev hans lägenhet. Jag var bara inneboende, och en rätt besvärlig sådan dessutom.

I en relation mellan en polymorös och en monogam blir det lite extra viktigt att vara medveten om maktfaktorn. Att vara den som har flera relationer ger en också lite mer kontroll gentemot den som är alldeles nöjd med att bara ha en partner. Den som bara har en är mer tillgänglig för den personen än den som delar sin tid på flera partners. Det uppstår lätt en känsla av att sitta och vänta medan ens partner umgås med andra.

Det är viktigt att se till att planeringen inte alltid är beroende av när de andra har tid. Det kan lätt bli så när ens övriga partners också har andra partners. Den som alltid är ledig får ta det som "blir över". Det blir lite självutplånande i längden. Alla behöver känna sig prioriterade ibland . Kanske är det t o m så att den som är monogam har ett ännu lite större behov av det.

Som den monogama parten i en relation är det också lätt att bli rädd för att ens partner ska känna sig låst, att en ska vara för krävande. Det kan också bli vanskligt. Det är jätteviktigt att det är ok att säga till när något inte känns bra. Se det inte som ett krav, se det som ett gemensamt problem som ni löser tillsammans på ett sätt som funkar för båda.

Förutom den här ganska speciella maktfaktorn är polyrelationer utsatta för alla andra maktstrukturer i samhället precis lika mycket som alla andra relationer - patriarkat, ekonomi osv. Jag tycker att det varit väldigt bra att vi har diskuterat alla de här sakerna och att vi är medvetna om att de här skillnaderna i makt finns. I just vår relation faller dessutom varenda struktur ut till min nackdel. Jag tror faktiskt inte att vi hade hållit ihop så här länge om vi inte haft den här medvetenheten och pratat så mycket om det.

Att känna sig maktlös är inte roligt och det leder lätt till otrygghet, som leder till osäkerhet, som blir till svartsjuka. Men, om en är medveten går det att fördela om makten lite och undvika att skillnaden blir alltför stor.