"Favorit i repris": Gå en mil i mina skor

Det här är ett inlägg som jag skrev i september 2010, på min gamla blogg. Tyvärr är det precis lika relevant idag, som då. Så, jag publicerar det igen.

____________________________________

Det som gör mig allra mest förbannad, helt utan konkurrens, är när det antyds (eller sägs rakt ut) att arbetslösa och sjukskrivna mest är lata jävlar som hellre ligger på soffan och lyfter bidrag än jobbar, lever lyxliv på statens bekostnad. #meränlovligtkorkat

Vad en lär sig av att vara arbetslös - på ett bra sätt!

Första gången jag var långtidsarbetslös var mellan 2003 och 2005. När jag blev av med jobbet var jag 25 år gammal. Det jag upptäckte under de två långa åren var att jag knappt visste vem jag var utan en sysselsättning. Den första fråga en får av nya bekantskaper är nästan alltid "Vad jobbar du med?" Att svara "arbetslös" på den frågan blir något som definierar en. Det behöver knappast påpekas att det inte är särskilt bra för självkänslan att identifiera sig med det ordet, som någon som saknar något. Vad jag kom fram till var att jag behövde lära mig att identifiera mig själv inifrån och ut istället för utifrån och in.

Det låter lätt men det är inte så enkelt. Det handlar om att känna sitt eget värde oberoende av hur andra människor och samhället värderar en. Som arbetslös möter en ofta ifrågasättande, en kontrolleras och bedöms av samhället och en får vänja sig vid frasen "tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt med annan sökande". Det är väldigt svårt att inte falla in i att se sig  själv som värdelös och hopplös. Utmaningen ligger i att förändra sin inre dialog och hela tiden påminna sig själv om vad en är bra på. Det är svårt, men det går om en är enveten.

Ingen människa borde värderas enbart utifrån vad hen uträttar på arbetsmarknaden eller hur tjock plånboken är. Samhällets syn på vad som är en produktiv och värdefull medborgare är på tok för snäv. Särskilt det senaste decenniet har vi gått alltmer emot ett samhälle som delar in oss i närande och tärande. Alla människor är värdefulla, alla har något att tillföra.

Den här senaste gången jag varit arbetslös, sedan 1 oktober 2012, ställdes jag inför en annan utmaning. Det här med att släppa taget om sådant som jag inte kan påverka och inse mina egna begränsningar. För mig är det jättesvårt att inse att det ibland inte finns något jag kan göra och att jag ibland behöver hjälp. Men det är ju ganska dumt egentligen, alla behöver vi hjälp ibland och om jag gör vad jag förmår för att få ett nytt jobb är det faktiskt inte mitt fel om det tar tid. Med den arbetslöshet vi har idag borde ingen känna skuld för att de inte lyckas få jobb. Individuellt ansvar har också blivit väldigt populärt på senare tid. Visst har jag ett ansvar att söka jobb, men med mellan 90 och 400 sökande till varje tjänst är det inte bara att gå ut och "skaffa ett jobb". Det krävs tur och en profil som matchar perfekt.

Det har jag nu lyckats med och den 15 augusti börjar jag min nya anställning. Det känns fortfarande helt overkligt, särskilt som det är en tillsvidareanställning. Jag fick frågan om jag har några tips häromdagen. Ja, två: Nedvärdera inte dig själv och ge aldrig upp!

Rapport från overkligheten

Så här i valtider blir jag påmind om Göran Hägglunds och KDs käpphäst från förra valet, verklighetens folk. Verklighetens folk verkar enligt Alliansens definition vara de som tjänar mer än 36 000 kr före skatt och har råd att anlita en RUT-avdragsgiltig städerska för att få livspusslet att gå ihop. Här kommer därmed en rapport från overkligheten.

Idag är det den 12 maj 2014. Jag har varit arbetslös i 1 år och 8 månader. I samband med en kraftig hosta kring nyår i år kom mina ischiassymtom, som jag haft i omgångar sedan jag var 16 år, tillbaka. Den här gången var det värre än någonsin.

Jag gick till vårdcentralen och fick smärtstillande utskrivet. Ett par veckor senare började jag på sjukgymnastik. Till att börja med blev det bättre och jag slutade till och med att ta tabletterna. Så plötsligt blev det sämre igen, mycket sämre. Den här gången skrev läkaren en remiss till magnetröntgen och ortoped.

Det var 4 veckor sedan. Jag har fortfarande inte hört något. Problemet jag har nu är om jag ska bli opererad eller inte. Om det blir operation kan jag inte ta jobb eftersom jag kommer att behöva vara sjukskriven  efter. Då får jag söka förebyggande sjukskrivning. Om jag inte ska opereras vill jag inte sjukskriva mig, då vill jag fortsätta kämpa och såsmåningom få ett jobb.

Just nu är det dock limbo. AF kräver att jag söker jobb, men jag vet inte om jag kommer att kunna ta dem. Vet inte hur jag ska göra.

Dessutom går ekonomin på knäna. Aktivitetsstödet räcker till hyra, lån och försäkringar. Sedan är pengarna slut. Som tur är har jag vänliga själar i min närhet som är villiga att hjälpa. Annars vet jag inte hur det hade gått. Samtidigt väger det tungt på sinnet att ta emot pengar från de som står mig närmast. Samvetet gnager. Stoltheten är död för länge sen. Längtar ändå efter en dag då jag är självförsörjande igen och inte behöver tära på andras tillgångar.

Andra drömmer om en ny bil eller en resa till solen. Jag drömmer om en fast inkomst det går att leva på och en frisk rygg. Om att kunna gå ned på stan och ta en fika eller gå på bio utan att någon annan betalar för det. Så kan det va.

/hälsningar från overkligheten.