Poly by proxy #13: Anpassningsfällan

Det allra svåraste för mig har varit att inte gå i anpassningsfällan. Så svårt faktiskt att jag misslyckats fullständigt för det mesta. Som monogam i en polyamorös relation är det oerhört lätt att tänka att det man känner och önskar är fel om det inte stämmer överens med vad ens polyamorösa partner känner och önskar. Eftersom en gått in i ett polyamoröst förhållande så är det lätt att tro att en inte har rätt till att ha känslor och behov som inte passar in i den mallen (eller i den föreställning om mallen som finns i ens huvud). Det är det här som har gjort mig allra mest olycklig.

Poly by proxy #12: Mina bästa råd

Kommunicera. Prata om vad ni behöver av varandra för att relationen ska fungera. Prata om vad ni är villiga att kompromissa med. För ni kommer att behöva kompromissa, det är oifrånkomligt. Ni har fundamentalt olika utgångspunkter och behöver olika saker.

Ni kommer antagligen att ha svårt att förstå alla varandras behov. Döm inte! Att du inte förstår något din partner behöver betyder inte att det går att bortse ifrån eller att det är själviskt eller dumt. Respektera att ni är olika.

Poly by proxy #11: Rättvisans förbannelse

Ibland ser man klarast på natten och i natt har jag bestämt mig. Det räcker nu. Hittills har jag gått med på massor av saker som egentligen inte fungerar för mig. För att det ska fungera för D så hon inte dumpar J, för att det inte känts som om jag haft något val, men framförallt för att det sett rättvist ut på pappret. I slutändan känns det inte alls särskilt rättvist. Så rättvisan kan kyssa mitt feta arsle.

Poly by proxy #10: Semester

Semester, ett ord fullt med positiva konnotationer. I år har det mest inneburit oro och ångest för mig. För det första är jag generellt inget fan av att spendera längre perioder ifrån min partner och när relationen redan är skakig blir det ju inte bättre. För det andra har det inneburit en massa jobbig förhandling.

Poly by proxy #9: Man kan inte styra hur man känner

Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna förändra mitt sätt att se på relationer tillräckligt mycket för att kunna fungera som en välanpassad poly. Att jag skulle kunna umgås avslappnat (nåja) med min partners andra partners utan att känna mig hotad eller osäker. Det var innan höstens lilla kraschlandning. Snacka om reality check...

Fast det kunde mycket väl ha gått, om saker och ting hade utvecklat sig annorlunda. Det känns dock ganska meningslöst att sitta här och slösa er och min tid på om och kanske. Nu är det som det är.

Jag är alltså monogam i en relation med en polyamorös man, som har en andra relation med ännu en monogam kvinna. Redan innan det blev seriöst mellan dem sa jag till honom upprepade gånger att en relation med en monogam kvinna till kommer inte att fungera för mig. Och vet ni vad? Det fungerar inte för mig. Inte särskilt bra i alla fall.

Poly by proxy #8: Den oheliga treoenigheten

Så... Det som inte fick hända, mitt "worst case scenario", har hänt. Min partner har inlett en djup, romantisk relation med en annan kvinna som också är monogam. Trots att vi kommit överens om att det behöver finnas utrymme att ta hänsyn till att jag är monogam och antagligen har lite större behov än någon som är poly. Trots att jag upprepade gånger sagt att just det här inte kommer att fungera, att han inte kan klara att ha två relationer med monogama kvinnor. Vad fan gör jag nu?

Poly by proxy #7: Konsten att inte förlora sig själv

I helgen var det prideparad, med polygruppen. Det innebär bl a att jag inte är den enda i gruppen som har en relation med min partner. Det är inte helt okomplicerat, men jag tycker att jag fått någorlunda kontroll på det. Jag har dock fortfarande aldrig sett min partner kyssa någon annan. Det är ett koncept som jag fortfarande har en del ångest inför. Eller hade är mer korrekt numera.

I ett anfall av glädjefnatt och entusiasm kysste min partner relation nr 2 (det blir jävligt yxigt ibland utan namn och jag vill inte definiera någon annans relation). Det var jag inte riktigt beredd på. Det gick ändå ganska bra. Visst fick jag en klump i magen, men den löste upp sig ganska fort.

Jag upptäckte dock något annat, något som jag trodde att jag hade hanterat. Jag kände en enorm press att vara ok med det. Inte bara att inte visa något utåt, det vill jag aldrig göra. Att låta omgivningen se att något gör ont upplever jag nästan alltid som förödmjukande. Jag kände mig pressad att inte låta min partner se att det påverkade mig och att, på något sätt, tränga undan eventuella negativa känslor och vara cool. Jag var helt enkelt rädd för vad han skulle tänka om jag inte var det och i förlängningen för att förlora honom. Aj aj aj.

Det här är en jättejobbig sak att upptäcka hos sig själv. Kanske särskilt jobbigt för mig som tidigare varit i relationer där jag försökt göra om mig själv för att passa förväntningarna eller mått dåligt för att jag inte klarat av att vara den min partner ville att jag skulle vara. Alla varningsklockorna började ringa samtidigt.

Efter att jag gått och värkt på det här i några dagar så bubblade alltihop ur mig på en gång idag. Som vanligt känns det mycket bättre när vi har pratat om det. Jag är inte längre orolig för att jag ska kompromissa med min egen integritet av rädsla för att förlora honom eller att det ska leda till att han lämnar mig. Som vanligt är kommunikation nyckel till allt poly.

Nej, det är ingen magic fix. Det var ett ganska jobbigt samtal och jag har fortfarande en del att bearbeta kring det hela. Förhoppningsvis kan jag även fortsättningsvis hålla tillräcklig distans till mig själv för att se om det barkar åt skogen. Det är väl därför jag bloggar antar jag.

Poly by proxy #6: Tvivel

Det här inlägget har visst varit på avvägar, men här är det igen...

_________
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar... Vad är det för dynga vi får lära oss när vi är små egentligen? Så fungerar det knappast i verkligheten. En relation är inget man skapar och sen är den klar. En relation är ett ständigt pågående projekt, som båda parter måste vara villiga att lägga ned tid och energi på.

Så, jag tvivlar ibland. Fortfarande efter ett helt år är jag inte 100% säker varje dag på att den här relationen kommer att fungera. Framtiden är en lite läskig plats där man inte vet vad man kommer att hitta.

Hittills har jag kunnat få en ganska stor del av min partners tid och uppmärksamhet. Hans övriga relationer har inte tagit så mycket tid i anspråk och jag har egentligen inte märkt av så mycket att vi inte är monogama. Det gör mig nervös. För det är ju inte osannolikt att den dagen kommer när det börjar märkas. Hur kommer jag att känna då? Kommer det att räcka till för mig eller kommer det till slut att bli ohållbart?

När man är monogam har man bara varandra, en person ska tillfredsställa hela ens behov av närhet och den där speciella gemenskapen man har med någon man älskar. Jag har ett stort närhetsbehov och den person som jag står allra närmast har en unik möjlighet att stötta och trösta. När den personen är polyamorös får han en del av sitt närhetsbehov tillfresställt av någon annan. Det är inte långsökt att tänka sig att det uppstår ett underskott hos mig då.

Poly by proxy 5 Omgivningen

När jag la upp föregående poly by proxy-inlägg i RA- och polygruppen på Facebook kom det upp synpunkter om att den som är monogam har makt i kraft av normen. Det är säkert sant när det gäller tidigare monogama relationer som öppnats upp och bara den ena parten är polyamorös. I vårt fall var det uttalat från början och därför upplever jag inte att normen ger mig så mycket makt. Jag tycker inte jag kan komma dragandes med det nu, ett år senare, ens om jag skulle vilja. Så, oss emellan är det inte någon påtaglig maktfaktor. Däremot går det att argumentera för att det är det i förhållande till den del av vår omgivning som är monogam. Det är dock sällan jag upplever det som makt eller ens särskilt positivt.

I början av relationen ägnade jag väldigt mycket tid åt att förklara och försvara vår relation och min partner. De flesta människor har bara en vag idé om vad polyamori är och de flesta har rätt skeva föreställningar om hur en sådan relation fungerar, särskilt när den ena parten är monogam. Nedan följer några exempel.

• "Poly? Det är väl inte särskilt feministiskt?" 
• "Jaha, så han vill knulla runt?"
• "Är du säker på att du är ok med att han är med andra?"
• "Häng inte upp dig för mycket på honom, han är inte seriös."

Ugh, jag vet inte ens var jag ska börja.

Nej, poly är inte feministiskt, det är inte monogami heller. Feminismen hänger inte på vilken form våra relationer tar, den lever (eller inte) i relationen mellan två människor oavsett om de är monogama eller inte. Jag är jätteless på båda sidors försök att göra den ena eller andra relationsformen bättre ur en feministisk synvinkel. 

Nummer två på listan är nästan vanligast, kanske för att den föreställningen passar in någorlunda i mononormen. Det är ganska lätt att föreställa sig en person som både vill ha kakan - en fast relation - och äta den - ha sex med andra. Att föreställa sig en person som har likvärdiga kärleksrelationer till mer än en person åt gången verkar svårare. Jag förstår inte riktigt varför. Jag har själv varit kär i mer än en person samtidigt vid mer än ett tillfälle. Att vara tillfreds med en partner är inte samma sak som att sakna förmågan att känna för mer än en person i taget.

Nästa uttalande gör mig nästan fysiskt illamående eftersom den ifrågasätter min integritet. De tror alltså inte att jag är stark nog att säga ifrån om det inte känns ok? Jag är fullt medveten om att det händer hela tiden, men jag har ändå svårt att smälta det, särskilt som jag fått höra det upprepade gånger. Dessutom fortsätter personen i fråga oftast att se tveksam ut trots mina försäkringar om att jag är alldeles ok. Det känns lite som att bli omyndigförklarad, att inte anses riktigt tillräknelig. För mig finns det nästan inget värre, det är förödmjukande.

Den sista punkten gör mig riktigt ledsen. Mest för att det stämplar den jag älskar som en opålitlig person med tveksamma motiv, men även eftersom det ifrågasätter att han älskar mig. Jag vet att han älskar mig, men det gör ändå ont att höra någon annan ifrågasätta det. Det är den främsta anledningen till att jag har slutat tala om det för folk. Jag orkar inte få vår relation ifrågasatt längre. De som står mig närmast vet om det och de har accepterat oss. 

Med det här i bagaget tycker jag inte att jag representerar normen längre och jag känner inte att jag har några fördelar av den alls. Jag ses nästan som ännu "konstigare" än den som själv är polyamorös. Eventuella försök att kapitalisera på mononormen från min sida skulle bara förstärka fördomarna och gör mitt liv svårare. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att använda utpressning mot någon jag älskar.

Poly by proxy 4 Makt

Låter det konstigt att prata om makt i relationer? Jag har bittert fått erfara att det definitivt är något man bör ha i åtanke. Ta mitt ex till exempel. Vi flyttade ihop i hans bostadsrätt. Big mistake. För det förblev hans lägenhet. Jag var bara inneboende, och en rätt besvärlig sådan dessutom.

I en relation mellan en polymorös och en monogam blir det lite extra viktigt att vara medveten om maktfaktorn. Att vara den som har flera relationer ger en också lite mer kontroll gentemot den som är alldeles nöjd med att bara ha en partner. Den som bara har en är mer tillgänglig för den personen än den som delar sin tid på flera partners. Det uppstår lätt en känsla av att sitta och vänta medan ens partner umgås med andra.

Det är viktigt att se till att planeringen inte alltid är beroende av när de andra har tid. Det kan lätt bli så när ens övriga partners också har andra partners. Den som alltid är ledig får ta det som "blir över". Det blir lite självutplånande i längden. Alla behöver känna sig prioriterade ibland . Kanske är det t o m så att den som är monogam har ett ännu lite större behov av det.

Som den monogama parten i en relation är det också lätt att bli rädd för att ens partner ska känna sig låst, att en ska vara för krävande. Det kan också bli vanskligt. Det är jätteviktigt att det är ok att säga till när något inte känns bra. Se det inte som ett krav, se det som ett gemensamt problem som ni löser tillsammans på ett sätt som funkar för båda.

Förutom den här ganska speciella maktfaktorn är polyrelationer utsatta för alla andra maktstrukturer i samhället precis lika mycket som alla andra relationer - patriarkat, ekonomi osv. Jag tycker att det varit väldigt bra att vi har diskuterat alla de här sakerna och att vi är medvetna om att de här skillnaderna i makt finns. I just vår relation faller dessutom varenda struktur ut till min nackdel. Jag tror faktiskt inte att vi hade hållit ihop så här länge om vi inte haft den här medvetenheten och pratat så mycket om det.

Att känna sig maktlös är inte roligt och det leder lätt till otrygghet, som leder till osäkerhet, som blir till svartsjuka. Men, om en är medveten går det att fördela om makten lite och undvika att skillnaden blir alltför stor.

Poly by proxy 3 Regler och frizoner

Alla relationer har regler. För det mesta är det oskrivna regler, tysta överenskommelser. För den som är monogam och lever i en relation med någon som är polyamorös kan det vara en bra idé att ha en eller annan uttalad regel eller överenskommelse. Jag kallar det regler för att det i praktiken handlar om att jag sagt ifrån om något.

T ex har jag en regel som säger att om vi går ut tillsammans så går vi hem tillsammans. Jag vill inte gå ut med min partner bara för att sitta och titta på när han flörtar med någon annan och sen gå hem ensam för att han hittat en alternativ sovplats. Det var bland det första jag tog upp eftersom bara tanken på det får mig att må dåligt.

En annan sak vi gör är kanske mer en gemensam strategi även om det är jag som hittat på det. Det går ut på att vi i slutet på varje vecka går igenom nästa vecka, talar om vad vi har inplanerat och planerar in när vi ska ses. Det ger mig en trygghet i att veta vad som ska hända och jag får mindre utrymme för spekulationer. Jag vet t ex om min partner ska träffa någon annan en dag och jag vet när jag får träffa honom. Vi provade "don't ask, don't tell", men antingen är jag alldeles för perceptiv eller så har min partner bara världens sämsta poker face. Att känna att han döljer något för mig är en hemsk känsla oavsett om vi kommit överens om det eller inte.

Frizoner är ett annat av mina påhitt. Det innebär att min partner har gått med på att inte dejta personer som hör till min närmaste krets eller som jag behöver interagera med regelbundet. Det rör sig om kanske 10-15 personer av Göteborgs befolkning varav de flesta, mig veterligen, ändå inte skulle vara intresserade av en polyrelation. På det sättet kan jag känna mig trygg med att det inte kommer att uppstå någon alltför besvärlig situation. Jag behöver vara säker på att jag har vänner som inte plötsligt blir till min partners partner.

Till sist har vi ganska nyligen bestämt att vi alltid ska prata om alla nya människor som dyker upp i min partners liv. Det gäller redan vid en första dejt, innan någon av dem kanske vet vad de vill med varandra. Vi kom helt enkelt på att det behövs. Varje person min partner dejtar eller inleder en relation med är någon jag behöver förhålla mig till. Jag har provat att ignorera och låtsas att det inte har med mig att göra överhuvudtaget. Det fungerade inte. Vare sig jag vill eller inte så påverkas jag av min partners andra relationer, så det är bättre att hantera dem aktivt.

Så här har vi det. Det hjälper mig och får vår relation att fungera. Vad du behöver kanske är något helt annat, men det är absolut nödvändigt att du funderar över vad det är.

Poly by proxy 2 Svartsjuka

Svartsjuk är inte ett ord jag är särskilt förtjust i. För det första har det negativa konnotationer av missunsamhet och paranoia, och för det andra används det alltför ofta för att bagatellisera känslor. Som jag ser det så stammar beteenden som klassificeras som svartsjuka ur andra känslor. Svartsjuka är ett samlingsbegrepp och därmed inte tillräckligt för att förstå en specifik situation.

Känner du dig svartsjuk när din partner träffar någon annan? Sätt dig ner och känn efter ordentligt. Vad är det egentligen du känner och varför?

Jag har kommit på mig själv med att jag jämför mig med personen i fråga och jag förlorar alltid. I princip skulle hon kunna väga 200 kg och vara en outhärdlig satmara med IQ som en fiskmås, jag skulle ändå inte ha en chans. Varför inte? För att i just denna stund har mannen som jag älskar valt att vara med henne istället för med mig och det måste ju bero på att hon är bättre än jag på något sätt. Hey, jag sa inte att det var rationellt.

Jag tror att svartsjuka oftast är rädsla. Rädsla att förlora den man älskar, rädsla att inte räcka till. Otillräcklighet. Hur ofta har jag inte känt det? Inte minst pga att jag inte tycker att jag är tillräckligt ok med att min partner är med någon annan. Så var den onda cirkeln sluten. Hepp!

Nu är det återigen viktigt att du talar med din partner. Det hjälper faktiskt att bara sätta ord på känslorna och om vi ska vara ärliga så är det ju väldigt skönt att få höra att det man tänker inte stämmer.

Jag har gjort det till lite av ett mantra som jag rullar runt i huvudet när jag är ensam och de negativa tankarna kommer. Jag kan minnas vad jag och min partner pratat om, vad han sa och med lite övning går det att lära om. För mycket av det (om inte allt) handlar om vad vi lärt oss. Som att det är ett hot mot den egna relationen när ens partner träffar någon annan. Det stämmer ju inte i en polyrelation, men det räcker inte att veta det intellektuellt. Man måste känna det också och det kräver träning.

Så, nästa gång du känner rädslan komma krypande, låt den komma. Titta noga på den och fundera över vad det är du är rädd för. När du väl ser det tror jag faktiskt inte att det är lika skrämmande längre.

Poly by proxy 1 Hur?

Det här inlägget har jag gått och funderat över i en evighet, eller ja, ett år i alla fall. Ungefär lika länge som jag varit i den här relationen med en man som är polyamorös. Jag vill skriva ned mina tankar om hur det är att vara monogam och älska någon som inte är det, jag har bara så svårt att hitta rätt ände att börja i.

Min allra första, instinktiva reaktion var att nej, det kan jag inte leva med. Jag kan inte dela den jag älskar med någon annan. Det är förmodligen ryggmärgsreaktionen hos de allra flesta första gången de ställs inför polyamori. Hur det nu var så var det i slutändan en annan instinkt som överröstade den första, instinkten att den här människan vill jag ha i mitt liv. Så, här står jag nu och har överlevt ett helt år med en polyamorös man. Hur funkar det egentligen?

Egentligen kan man koka ned det till ett enda ord - kommunikation. Det absolut viktigaste i en sån här relation är, som i de allra flesta relationer, att man pratar med varandra.

• Vilka förväntningar har du på relationen? Vilka behov har du? Och, naturligtvis, vilka behov och förväntningar har din partner?
• Är det något som inte känns bra, blev du ledsen för något hen sa eller gjorde (eller inte sa eller gjorde)? Säg det! Man kan inte lösa problem man inte vet om.
• Var inte rädd för att vara tjatig eller gnällig. Om din partner verkligen bryr sig om dig har hen tålamodet att bearbeta dina känslor med dig. Att bearbeta och analysera är enda sättet att komma förbi det som känns jobbigt. För att komma ut på andra sidan måste man igenom.

Låter det helt vansinnigt svårt och jobbigt?  Det är ganska svårt och jobbigt. Det som gjorde det möjligt för mig var min partners oändliga tålamod och mitt stora förtroende för honom. Trots all osäkerhet som följer på valet att vara med någon som är polyamorös när man själv inte är det så känner jag mig alltid trygg med honom.

Än så länge har det varit värt det med råge. Det stora behovet av att kommunicera har fört oss närmare varandra på kortare tid än jag upplevt tidigare. Vi har i och för sig fortfarande prövningar framför oss, men även om det gör mig nervös så tror jag på att vi kan klara det.

(Förhoppningsvis kommer jag att skriva fler inlägg på temat, jag har mer att säga. Nu har jag i alla fall börjat...)