Poly by proxy #8: Den oheliga treoenigheten

Så... Det som inte fick hända, mitt "worst case scenario", har hänt. Min partner har inlett en djup, romantisk relation med en annan kvinna som också är monogam. Trots att vi kommit överens om att det behöver finnas utrymme att ta hänsyn till att jag är monogam och antagligen har lite större behov än någon som är poly. Trots att jag upprepade gånger sagt att just det här inte kommer att fungera, att han inte kan klara att ha två relationer med monogama kvinnor. Vad fan gör jag nu?

Vi hade, som sagt, en överenskommelse. Den syftade dels till att säkerställa att jag fick mina behov i relationen tillfredsställda, dels till att båda skulle anpassa sig till den andra partens relationspreferenser. Nu är den överenskommelsen död och begraven. Den går inte att upprätthålla när den polyamorösa partnern har två monogama partners med samma behov av tid och uppmärksamhet. Det känns som ett svek. Det är ett svek. 

Det är det första problemet. Det andra är att nu finns det inte längre någon ömsesidig anpassning, nu är det jag som, helt och hållet, måste anpassa mig till en polyamorös livsstil. Det spelar ingen roll att jag är monogam, jag får klara mig med det jag får. Om det inte räcker kan jag välja mellan att vara olycklig för att jag inte får det jag behöver, eller att vara olycklig för att jag har lämnat den jag älskar. Det känns ju ganska orättvist.

Just nu känns det som om hela ansvaret ligger på mig. Antingen anpassar jag mig till situationen och hittar ett sätt att leva med det, eller så avslutar jag relationen och då är det jag som har valt det. Min partner är bakbunden och kan inte göra något för att underlätta eftersom han är pressad från två håll. Hans hjälplöshet gör mig också arg. Han har skapat den här situationen, men det är jag som måste reda upp den. Det är i praktiken ett ultimatum, gilla läget eller lämna relationen. Det är de två valen jag har. Det gör mig också arg. Hur hade han reagerat om jag ställt ultimatum till honom och sagt att han måste ge upp sin andra partner eller förlora mig? Jag tvivlar på att det hade fallit i så god jord...

För att göra saken ännu värre så skäms jag. Jag skäms för att jag anpassat mig helt och hållet efter honom, hans val och hans behov utan att få något tillbaka. Det är knappast möjligt att förena med en feministisk analys och en stark integritet. Var finns jag ens i det här? Vem är jag nu?

Egentligen tror jag att det jag faktiskt behövde var att han var beredd att anpassa sig efter mig lite, att han kunde möta mig på halva vägen. Mer det än att jag behövde mer tid, även om tre dagar i veckan känns otillräckligt i sig.

Frågan är nu om det går att komma vidare från det här läget. Jag har, helt ärligt, ingen jävla aning.