Poly by proxy #9: Man kan inte styra hur man känner

Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna förändra mitt sätt att se på relationer tillräckligt mycket för att kunna fungera som en välanpassad poly. Att jag skulle kunna umgås avslappnat (nåja) med min partners andra partners utan att känna mig hotad eller osäker. Det var innan höstens lilla kraschlandning. Snacka om reality check...

Fast det kunde mycket väl ha gått, om saker och ting hade utvecklat sig annorlunda. Det känns dock ganska meningslöst att sitta här och slösa er och min tid på om och kanske. Nu är det som det är.

Jag är alltså monogam i en relation med en polyamorös man, som har en andra relation med ännu en monogam kvinna. Redan innan det blev seriöst mellan dem sa jag till honom upprepade gånger att en relation med en monogam kvinna till kommer inte att fungera för mig. Och vet ni vad? Det fungerar inte för mig. Inte särskilt bra i alla fall.

Övervakning är inte lösningen för Biskopsgården

När jag ganska nyss flyttat till Göteborg, för snart 15 år sedan, arbetade jag med att paketera direktreklam. Där träffade jag två tjejer som just tagit studenten från Angereds gymnasium. De berättade att de kontaktat nattklubben Valand för att ha sin studentbal där. Nattklubben var positiv tills de berättade att de var från Angered. Då var de inte längre välkomna.

Närmare i tiden beslutade Gothia Cup att i år välja bort att inkvartera besökande lag på Sjumilaskolan i Biskopsgården. Skälet som angavs var skottlossningarna som skett i stadsdelen. Biskopsgården målas upp som en krigszon av media och ger intryck av att det är farligare i Biskopsgården än i andra stadsdelar. Personligen är jag räddare för att bli påkörd av en spårvagn i Brunnsparken än att bli skjuten på Friskväderstorget.

Observera att min poäng inte är att trivialisera skottlossningarna. Poängen är att riskerna överdrivs kraftigt och används som "bevis" för att utmåla Biskopsgården som en plats full av kriminella och våldsamma människor. Sanningen är att Biskopsgården är en stadsdel av barnfamiljer och helt vanliga människor som gör sitt bästa för att leva sina liv.

Ett annat nutida exempel på hur förorten, och specifikt Biskopsgården, pekas ut som ett problemområde är att man efter bilbränderna för några år sedan sökte och fick tillstånd att sätta upp övervakningskameror vid parkeringarna i området. Det brann bilar på andra ställen i Göteborg, men bara i Biskopsgården satte man upp kameror.

Eftersom jag uppenbarligen är väldigt naiv trodde jag att det rörde sig om fasta kameror vars bilder ingen tittar på om inget hänt. När jag läste den här artikeln i Göteborgs Fria Tidning fick jag lära mig att det tvärtom rör sig om rörliga kameror och att det sitter folk och tittar på inspelningen i realtid med möjlighet att zooma om de tycker något ser skumt ut. Jag kan alltså inte gå ut med soporna, mellan 18 och 06 när kamerorna är i gång, utan att bli observerad av människor som sitter långt bort i Dalarna och har som jobb att titta på mig och mina grannar när vi rör oss i vårt bostadsområde. Jag håller med Ulma i artikeln, man känner sig inte tryggare, man känner sig övervakad.

Har kamerorna gjort någon nytta då? Det är svårt att säga säkert eftersom det inte gjorts någon ordentlig utvärdering. Man har gjort en enkätundersökning som 74% svarade på och 8 av 10 var positivt inställda. Denna enkät fick dock bara de som har bilplats i området svara på. Vi andra tillfrågades inte. Ungdomarna i området tillfrågades inte.

Skottlossningarna då? Har övervakningen haft någon effekt när det gäller dem? Vid en första anblick verkar det inte så. Minst en av skottlossningarna (den utanför mitt fönster) skedde rakt under näsan på dem utan att de vare sig verkade avskräckande eller hjälpte polisen att gripa de skyldiga. Det är ju trots allt ganska lätt att maskera ansikten och mopeders registreringsskyltar.

Så funderar jag ett varv till... En av de saker som varit så obehagligt med skottlossningarna i Biskopsgården är att de har skett på dagtid. Det verkar så fräckt, som att de är helt obekymrade för att åka fast. I ljuset av informationen att övervakningskamerorna endast är igång mellan 18 och 06 är det svårt att inte undra om det finns ett samband.

Innebär det att det här inlägget slutar i en helomvändning till att övervakning bör ske även på dagtid? Absolut inte. Det är, som sagt, ganska lätt att maskera sig. I bästa fall flyttar man problemet någon annanstans.

Problem med kriminalitet som kryper ned i åldrarna (skyttarna i Biskopsgården är under 18 år, alltså inte fullt straffmyndiga...)  är inte övervakningskameror och fler poliser. Det som behövs är satsningar på skolan, på fritiden, på möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Vi behöver se barn och ungdomar i Biskopsgården, öga mot öga, inte genom en kameralins. Vi behöver ge dem självförtroende och ett sammanhang, inte misstänkliggöra dem och tillskriva dem egenskaper utifrån vilken stadsdel de vuxit upp i.

Poly by proxy 5 Omgivningen

När jag la upp föregående poly by proxy-inlägg i RA- och polygruppen på Facebook kom det upp synpunkter om att den som är monogam har makt i kraft av normen. Det är säkert sant när det gäller tidigare monogama relationer som öppnats upp och bara den ena parten är polyamorös. I vårt fall var det uttalat från början och därför upplever jag inte att normen ger mig så mycket makt. Jag tycker inte jag kan komma dragandes med det nu, ett år senare, ens om jag skulle vilja. Så, oss emellan är det inte någon påtaglig maktfaktor. Däremot går det att argumentera för att det är det i förhållande till den del av vår omgivning som är monogam. Det är dock sällan jag upplever det som makt eller ens särskilt positivt.

I början av relationen ägnade jag väldigt mycket tid åt att förklara och försvara vår relation och min partner. De flesta människor har bara en vag idé om vad polyamori är och de flesta har rätt skeva föreställningar om hur en sådan relation fungerar, särskilt när den ena parten är monogam. Nedan följer några exempel.

• "Poly? Det är väl inte särskilt feministiskt?" 
• "Jaha, så han vill knulla runt?"
• "Är du säker på att du är ok med att han är med andra?"
• "Häng inte upp dig för mycket på honom, han är inte seriös."

Ugh, jag vet inte ens var jag ska börja.

Nej, poly är inte feministiskt, det är inte monogami heller. Feminismen hänger inte på vilken form våra relationer tar, den lever (eller inte) i relationen mellan två människor oavsett om de är monogama eller inte. Jag är jätteless på båda sidors försök att göra den ena eller andra relationsformen bättre ur en feministisk synvinkel. 

Nummer två på listan är nästan vanligast, kanske för att den föreställningen passar in någorlunda i mononormen. Det är ganska lätt att föreställa sig en person som både vill ha kakan - en fast relation - och äta den - ha sex med andra. Att föreställa sig en person som har likvärdiga kärleksrelationer till mer än en person åt gången verkar svårare. Jag förstår inte riktigt varför. Jag har själv varit kär i mer än en person samtidigt vid mer än ett tillfälle. Att vara tillfreds med en partner är inte samma sak som att sakna förmågan att känna för mer än en person i taget.

Nästa uttalande gör mig nästan fysiskt illamående eftersom den ifrågasätter min integritet. De tror alltså inte att jag är stark nog att säga ifrån om det inte känns ok? Jag är fullt medveten om att det händer hela tiden, men jag har ändå svårt att smälta det, särskilt som jag fått höra det upprepade gånger. Dessutom fortsätter personen i fråga oftast att se tveksam ut trots mina försäkringar om att jag är alldeles ok. Det känns lite som att bli omyndigförklarad, att inte anses riktigt tillräknelig. För mig finns det nästan inget värre, det är förödmjukande.

Den sista punkten gör mig riktigt ledsen. Mest för att det stämplar den jag älskar som en opålitlig person med tveksamma motiv, men även eftersom det ifrågasätter att han älskar mig. Jag vet att han älskar mig, men det gör ändå ont att höra någon annan ifrågasätta det. Det är den främsta anledningen till att jag har slutat tala om det för folk. Jag orkar inte få vår relation ifrågasatt längre. De som står mig närmast vet om det och de har accepterat oss. 

Med det här i bagaget tycker jag inte att jag representerar normen längre och jag känner inte att jag har några fördelar av den alls. Jag ses nästan som ännu "konstigare" än den som själv är polyamorös. Eventuella försök att kapitalisera på mononormen från min sida skulle bara förstärka fördomarna och gör mitt liv svårare. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att använda utpressning mot någon jag älskar.