Vikten och lyckan

Det är så tröttsamt med folk som Katrine Zytomierska (och nej, jag bryr mig inte ett dugg om hur det stavas), som ägnar sig åt systematisk fat shaming. Det är så tröttsamt att jag nästan inte skrev det här inlägget. Men en sak hon sa vill jag ändå ta upp. Hon sa "Jag tror inte på att någon som är överviktig kan vara lycklig". För mig är det uttalandet så oändligt idiotiskt.


Jag har gått upp och ner i vikt en del i mitt liv. En period var jag viktväktare och tappade 18 kg på ett halvår eller något sånt. Jag hade aldrig varit så smal innan. En annan period hade jag i princip inget liv. Jag jobbade, åt, sov och tränade. Jag hade aldrig varit så vältränad innan.

Idag är jag väl medeltjock ungefär. Inte jättestor, men absolut inte smal.

Hur är det då med lyckan? Var jag inte lyckligare när jag var smal? Nej.

För det första förändras min kroppsuppfattning bara marginellt mellan dessa olika kroppsformer. Jag kanske ser annorlunda ut, men jag känner mig inte annorlunda.

För det andra kräver de smalare kroppsformerna hårt arbete och stark självdisciplin. Avsteg från planen ger enorm ångest. Ångest som äter så mycket energi att det på lång sikt är absolut omöjligt att fortsätta hålla på med skiten.

För det tredje påverkades varken min självkänsla eller mitt självförtroende nämnvärt av viktförändringarna, utom möjligen på ett plan: Min förmåga att attrahera män. Och det, mina vänner, har en absolut mikroskopisk betydelse för mitt välbefinnande.

Så, i samband med att jag fyllde 30, bestämde jag mig för att det fick räcka. Jag tog ett medvetet beslut att sluta viktnojja och kastade ut badrumsvågen. Det tog ett tag att ställa om tankemönstren, men till slut lyckades det. Resultatet är en mer avslappnad Mia som inte längre hetsäter hela godispåsen på en gång bara för att den finns där. Jag slutar äta om jag är mätt, även om det är fruktansvärt gott, och jag småäter nästan inte alls. Ingen av de här sakerna krävde någon särskild plan eller självdisciplin. Det bara hände av sig självt när jag slutade tänka så förbaskat mycket på om jag är tjock eller inte.

Det är så himla skönt att slippa sitta fast i det där träsket där allt handlar om mat och vikt. Det är så skönt att kunna tycka om sig själv precis som man är utan att ständigt jämföra sig med varenda kvinna man möter på stan. Det finns så oerhört mycket annat att lägga tid och energi på, som ger mycket mer tillbaka.

Naturligtvis har jag också dåliga dagar då jag känner mig ful och oattraktiv, men det är bara ibland, inte hela tiden. Nu kan jag dessutom förlåta mig själv för det. Det är ok. Ingen är på topp jämt.

Så ja, man kan absolut vara lycklig och tjock samtidigt. Faktum är att jag är mycket lyckligare så här än jag någonsin var 25 kg lättare.

"Is fat really the worst thing a human being can be? Is 'fat' worse than 'vindictive', 'jealous', 'shallow', 'vain', 'boring' or 'cruel'? Not to me."

J K Rowling