Vad en lär sig av att vara arbetslös - på ett bra sätt!

Första gången jag var långtidsarbetslös var mellan 2003 och 2005. När jag blev av med jobbet var jag 25 år gammal. Det jag upptäckte under de två långa åren var att jag knappt visste vem jag var utan en sysselsättning. Den första fråga en får av nya bekantskaper är nästan alltid "Vad jobbar du med?" Att svara "arbetslös" på den frågan blir något som definierar en. Det behöver knappast påpekas att det inte är särskilt bra för självkänslan att identifiera sig med det ordet, som någon som saknar något. Vad jag kom fram till var att jag behövde lära mig att identifiera mig själv inifrån och ut istället för utifrån och in.

Det låter lätt men det är inte så enkelt. Det handlar om att känna sitt eget värde oberoende av hur andra människor och samhället värderar en. Som arbetslös möter en ofta ifrågasättande, en kontrolleras och bedöms av samhället och en får vänja sig vid frasen "tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt med annan sökande". Det är väldigt svårt att inte falla in i att se sig  själv som värdelös och hopplös. Utmaningen ligger i att förändra sin inre dialog och hela tiden påminna sig själv om vad en är bra på. Det är svårt, men det går om en är enveten.

Ingen människa borde värderas enbart utifrån vad hen uträttar på arbetsmarknaden eller hur tjock plånboken är. Samhällets syn på vad som är en produktiv och värdefull medborgare är på tok för snäv. Särskilt det senaste decenniet har vi gått alltmer emot ett samhälle som delar in oss i närande och tärande. Alla människor är värdefulla, alla har något att tillföra.

Den här senaste gången jag varit arbetslös, sedan 1 oktober 2012, ställdes jag inför en annan utmaning. Det här med att släppa taget om sådant som jag inte kan påverka och inse mina egna begränsningar. För mig är det jättesvårt att inse att det ibland inte finns något jag kan göra och att jag ibland behöver hjälp. Men det är ju ganska dumt egentligen, alla behöver vi hjälp ibland och om jag gör vad jag förmår för att få ett nytt jobb är det faktiskt inte mitt fel om det tar tid. Med den arbetslöshet vi har idag borde ingen känna skuld för att de inte lyckas få jobb. Individuellt ansvar har också blivit väldigt populärt på senare tid. Visst har jag ett ansvar att söka jobb, men med mellan 90 och 400 sökande till varje tjänst är det inte bara att gå ut och "skaffa ett jobb". Det krävs tur och en profil som matchar perfekt.

Det har jag nu lyckats med och den 15 augusti börjar jag min nya anställning. Det känns fortfarande helt overkligt, särskilt som det är en tillsvidareanställning. Jag fick frågan om jag har några tips häromdagen. Ja, två: Nedvärdera inte dig själv och ge aldrig upp!