Poly by proxy 5 Omgivningen

När jag la upp föregående poly by proxy-inlägg i RA- och polygruppen på Facebook kom det upp synpunkter om att den som är monogam har makt i kraft av normen. Det är säkert sant när det gäller tidigare monogama relationer som öppnats upp och bara den ena parten är polyamorös. I vårt fall var det uttalat från början och därför upplever jag inte att normen ger mig så mycket makt. Jag tycker inte jag kan komma dragandes med det nu, ett år senare, ens om jag skulle vilja. Så, oss emellan är det inte någon påtaglig maktfaktor. Däremot går det att argumentera för att det är det i förhållande till den del av vår omgivning som är monogam. Det är dock sällan jag upplever det som makt eller ens särskilt positivt.

I början av relationen ägnade jag väldigt mycket tid åt att förklara och försvara vår relation och min partner. De flesta människor har bara en vag idé om vad polyamori är och de flesta har rätt skeva föreställningar om hur en sådan relation fungerar, särskilt när den ena parten är monogam. Nedan följer några exempel.

• "Poly? Det är väl inte särskilt feministiskt?" 
• "Jaha, så han vill knulla runt?"
• "Är du säker på att du är ok med att han är med andra?"
• "Häng inte upp dig för mycket på honom, han är inte seriös."

Ugh, jag vet inte ens var jag ska börja.

Nej, poly är inte feministiskt, det är inte monogami heller. Feminismen hänger inte på vilken form våra relationer tar, den lever (eller inte) i relationen mellan två människor oavsett om de är monogama eller inte. Jag är jätteless på båda sidors försök att göra den ena eller andra relationsformen bättre ur en feministisk synvinkel. 

Nummer två på listan är nästan vanligast, kanske för att den föreställningen passar in någorlunda i mononormen. Det är ganska lätt att föreställa sig en person som både vill ha kakan - en fast relation - och äta den - ha sex med andra. Att föreställa sig en person som har likvärdiga kärleksrelationer till mer än en person åt gången verkar svårare. Jag förstår inte riktigt varför. Jag har själv varit kär i mer än en person samtidigt vid mer än ett tillfälle. Att vara tillfreds med en partner är inte samma sak som att sakna förmågan att känna för mer än en person i taget.

Nästa uttalande gör mig nästan fysiskt illamående eftersom den ifrågasätter min integritet. De tror alltså inte att jag är stark nog att säga ifrån om det inte känns ok? Jag är fullt medveten om att det händer hela tiden, men jag har ändå svårt att smälta det, särskilt som jag fått höra det upprepade gånger. Dessutom fortsätter personen i fråga oftast att se tveksam ut trots mina försäkringar om att jag är alldeles ok. Det känns lite som att bli omyndigförklarad, att inte anses riktigt tillräknelig. För mig finns det nästan inget värre, det är förödmjukande.

Den sista punkten gör mig riktigt ledsen. Mest för att det stämplar den jag älskar som en opålitlig person med tveksamma motiv, men även eftersom det ifrågasätter att han älskar mig. Jag vet att han älskar mig, men det gör ändå ont att höra någon annan ifrågasätta det. Det är den främsta anledningen till att jag har slutat tala om det för folk. Jag orkar inte få vår relation ifrågasatt längre. De som står mig närmast vet om det och de har accepterat oss. 

Med det här i bagaget tycker jag inte att jag representerar normen längre och jag känner inte att jag har några fördelar av den alls. Jag ses nästan som ännu "konstigare" än den som själv är polyamorös. Eventuella försök att kapitalisera på mononormen från min sida skulle bara förstärka fördomarna och gör mitt liv svårare. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att använda utpressning mot någon jag älskar.

Det binära könssytemet upprätthåller patriarkatet

Kön är en fråga som upptar mycket av en feminsts tankar. Vad är kön, är centralt för många. Feminismens svar är nästan alltid att kön är en social konstruktion. Jag köper inte det helt och hållet.

För det första tycker jag att det är viktigt att skilja på kön och könsroller. Könsrollerna är absolut 100% konstruktion. Att en kvinna ska vara på ett speciellt sätt, gilla vissa specifika saker och ägna sig åt vissa typer av sysselsättningar är påhitt som begränsar kvinnor. Det begränsar även män, som också har sin uppsättning regler att följa. Så åt skogen med könsrollerna.

Kön är något annat. Det har med vår identitet att göra, vem vi känner innerst inne att vi är. Som ciskvinna är jag i harmoni med min biologi, jag trivs i min kropp, jag känner att jag är kvinna. Exakt hur det fungerar eller vad det beror på vet jag inte. Det är så mycket vetenskapen inte lyckats reda ut än om tankar, känslor och identitet.

Redan hos mycket små barn som inte lärt sig prata kan man se personlighetsdrag. Jag tror inte på att vi föds som oskrivna blad utan personlighet. Jag är övertygad om att det finns en början till vad som ska bli en fullt utvecklad människa redan vid födseln. Det är en anledning till att jag inte heller tror att kön helt och hållet är något vi blir med tiden.

En annan anledning är att transpersoner finns. Ju mer jag tar reda på om det och ju fler historier jag lyssnar till, desto mer övertygad blir jag om att det finns en kärna av kön som inte är inlärda beteenden.
Kön finns ju också i oändliga variationer. Det binära könssytemet tycker jag känns väldigt otillräckligt för att beskriva kön. Det har bara två lägen, man eller kvinna. Det är helt hopplöst otillräckligt. Jag ser kön som en steglös skala där de allra flesta hamnar någonstans på den mittersta 50 procenten.

Det som är så bra med det är att det ger utrymme för alla variationer på temat kön. Det ger också utrymme för att ha ett kön som är annorlunda än det man fötts med kroppsdelar för. Men, det allra bästa är att det ogiltigförklarar könsmaktsordningen. För om det inte finns någon tydlig gräns där man slutar och kvinna börjar finns det heller inget exakt sätt att fördela makten.

Att samtidigt som man hävdar att kön är en ren social konstruktion envist hålla fast vid det binära könssytemet är kontraproduktivt. Patriarkatet är beroende av att det finns två distinkt definierade kön. Utan det tappar patriarkatet sin funktion, det har inget att hänga upp sig på.

Vi behöver inte avskaffa kön, vi behöver bara tänja på begreppet och lämna utrymme för människor att definiera sig själva och sitt kön utan inblandning av kulturella normer.

Poly by proxy 4 Makt

Låter det konstigt att prata om makt i relationer? Jag har bittert fått erfara att det definitivt är något man bör ha i åtanke. Ta mitt ex till exempel. Vi flyttade ihop i hans bostadsrätt. Big mistake. För det förblev hans lägenhet. Jag var bara inneboende, och en rätt besvärlig sådan dessutom.

I en relation mellan en polymorös och en monogam blir det lite extra viktigt att vara medveten om maktfaktorn. Att vara den som har flera relationer ger en också lite mer kontroll gentemot den som är alldeles nöjd med att bara ha en partner. Den som bara har en är mer tillgänglig för den personen än den som delar sin tid på flera partners. Det uppstår lätt en känsla av att sitta och vänta medan ens partner umgås med andra.

Det är viktigt att se till att planeringen inte alltid är beroende av när de andra har tid. Det kan lätt bli så när ens övriga partners också har andra partners. Den som alltid är ledig får ta det som "blir över". Det blir lite självutplånande i längden. Alla behöver känna sig prioriterade ibland . Kanske är det t o m så att den som är monogam har ett ännu lite större behov av det.

Som den monogama parten i en relation är det också lätt att bli rädd för att ens partner ska känna sig låst, att en ska vara för krävande. Det kan också bli vanskligt. Det är jätteviktigt att det är ok att säga till när något inte känns bra. Se det inte som ett krav, se det som ett gemensamt problem som ni löser tillsammans på ett sätt som funkar för båda.

Förutom den här ganska speciella maktfaktorn är polyrelationer utsatta för alla andra maktstrukturer i samhället precis lika mycket som alla andra relationer - patriarkat, ekonomi osv. Jag tycker att det varit väldigt bra att vi har diskuterat alla de här sakerna och att vi är medvetna om att de här skillnaderna i makt finns. I just vår relation faller dessutom varenda struktur ut till min nackdel. Jag tror faktiskt inte att vi hade hållit ihop så här länge om vi inte haft den här medvetenheten och pratat så mycket om det.

Att känna sig maktlös är inte roligt och det leder lätt till otrygghet, som leder till osäkerhet, som blir till svartsjuka. Men, om en är medveten går det att fördela om makten lite och undvika att skillnaden blir alltför stor.

Poly by proxy 3 Regler och frizoner

Alla relationer har regler. För det mesta är det oskrivna regler, tysta överenskommelser. För den som är monogam och lever i en relation med någon som är polyamorös kan det vara en bra idé att ha en eller annan uttalad regel eller överenskommelse. Jag kallar det regler för att det i praktiken handlar om att jag sagt ifrån om något.

T ex har jag en regel som säger att om vi går ut tillsammans så går vi hem tillsammans. Jag vill inte gå ut med min partner bara för att sitta och titta på när han flörtar med någon annan och sen gå hem ensam för att han hittat en alternativ sovplats. Det var bland det första jag tog upp eftersom bara tanken på det får mig att må dåligt.

En annan sak vi gör är kanske mer en gemensam strategi även om det är jag som hittat på det. Det går ut på att vi i slutet på varje vecka går igenom nästa vecka, talar om vad vi har inplanerat och planerar in när vi ska ses. Det ger mig en trygghet i att veta vad som ska hända och jag får mindre utrymme för spekulationer. Jag vet t ex om min partner ska träffa någon annan en dag och jag vet när jag får träffa honom. Vi provade "don't ask, don't tell", men antingen är jag alldeles för perceptiv eller så har min partner bara världens sämsta poker face. Att känna att han döljer något för mig är en hemsk känsla oavsett om vi kommit överens om det eller inte.

Frizoner är ett annat av mina påhitt. Det innebär att min partner har gått med på att inte dejta personer som hör till min närmaste krets eller som jag behöver interagera med regelbundet. Det rör sig om kanske 10-15 personer av Göteborgs befolkning varav de flesta, mig veterligen, ändå inte skulle vara intresserade av en polyrelation. På det sättet kan jag känna mig trygg med att det inte kommer att uppstå någon alltför besvärlig situation. Jag behöver vara säker på att jag har vänner som inte plötsligt blir till min partners partner.

Till sist har vi ganska nyligen bestämt att vi alltid ska prata om alla nya människor som dyker upp i min partners liv. Det gäller redan vid en första dejt, innan någon av dem kanske vet vad de vill med varandra. Vi kom helt enkelt på att det behövs. Varje person min partner dejtar eller inleder en relation med är någon jag behöver förhålla mig till. Jag har provat att ignorera och låtsas att det inte har med mig att göra överhuvudtaget. Det fungerade inte. Vare sig jag vill eller inte så påverkas jag av min partners andra relationer, så det är bättre att hantera dem aktivt.

Så här har vi det. Det hjälper mig och får vår relation att fungera. Vad du behöver kanske är något helt annat, men det är absolut nödvändigt att du funderar över vad det är.

Poly by proxy 2 Svartsjuka

Svartsjuk är inte ett ord jag är särskilt förtjust i. För det första har det negativa konnotationer av missunsamhet och paranoia, och för det andra används det alltför ofta för att bagatellisera känslor. Som jag ser det så stammar beteenden som klassificeras som svartsjuka ur andra känslor. Svartsjuka är ett samlingsbegrepp och därmed inte tillräckligt för att förstå en specifik situation.

Känner du dig svartsjuk när din partner träffar någon annan? Sätt dig ner och känn efter ordentligt. Vad är det egentligen du känner och varför?

Jag har kommit på mig själv med att jag jämför mig med personen i fråga och jag förlorar alltid. I princip skulle hon kunna väga 200 kg och vara en outhärdlig satmara med IQ som en fiskmås, jag skulle ändå inte ha en chans. Varför inte? För att i just denna stund har mannen som jag älskar valt att vara med henne istället för med mig och det måste ju bero på att hon är bättre än jag på något sätt. Hey, jag sa inte att det var rationellt.

Jag tror att svartsjuka oftast är rädsla. Rädsla att förlora den man älskar, rädsla att inte räcka till. Otillräcklighet. Hur ofta har jag inte känt det? Inte minst pga att jag inte tycker att jag är tillräckligt ok med att min partner är med någon annan. Så var den onda cirkeln sluten. Hepp!

Nu är det återigen viktigt att du talar med din partner. Det hjälper faktiskt att bara sätta ord på känslorna och om vi ska vara ärliga så är det ju väldigt skönt att få höra att det man tänker inte stämmer.

Jag har gjort det till lite av ett mantra som jag rullar runt i huvudet när jag är ensam och de negativa tankarna kommer. Jag kan minnas vad jag och min partner pratat om, vad han sa och med lite övning går det att lära om. För mycket av det (om inte allt) handlar om vad vi lärt oss. Som att det är ett hot mot den egna relationen när ens partner träffar någon annan. Det stämmer ju inte i en polyrelation, men det räcker inte att veta det intellektuellt. Man måste känna det också och det kräver träning.

Så, nästa gång du känner rädslan komma krypande, låt den komma. Titta noga på den och fundera över vad det är du är rädd för. När du väl ser det tror jag faktiskt inte att det är lika skrämmande längre.