Johan Ehrenberg har precis förklarat för mig att man inte alls måste offra välfärd, arbetsrätt och demokrati för att vara trovärdig i miljöpolitiken. Man måste bara vara positiv till EU. Det är bara det att det är samma sak.
EU gillar inte fackliga rättigheter när de tycker att det hindrar frihandel. I avtal med utvecklingsländer kräver de tom förbud mot facklig organisering.
I förslaget till TTIP finns paragrafer som gör det möjligt för utländska (läs amerikanska) företag, som t ex Carema aka Vardaga, att stämma den svenska staten om deras vinster begränsas av demokratiska beslut. Det innebär bl a att Sverige kan stämmas på miljonbelopp, eller mer, om riksdagen beslutar att stoppa vinsterna i välfärden.
Glöm heller inte alla turer kring ACTA och övriga vansinnesprojekt med olika former av slentrianmässig övervakning av medborgarna.
Det är detta som vi vänsterpartister måste acceptera för att anses trovärdiga i miljöpolitiken. Vi måste säga, ok EU, vi vet att du står för allt det vi står upp emot, men det är ok. Nu fixar vi miljön, ok?
Det är det Miljöpartiet har gjort och därför tycker Ehrenberg att de är ett bättre val till Europaparlamentet. Det enda jag frågar mig då är: Tror Ehrenberg och Miljöpartiet att EU kommer att vara jättepepp på inskränkningar i vinstmöjligheterna för privata företag för att rädda miljön? Kommer lobbyorganisationerna att stillatigande titta på när EU stiftar lagar och inför restriktioner som gör det svårare att tjäna pengar för vissa företag? Det tror inte jag.
Så, vad mig anbelangar kan ni ta er trovärdighet och stoppa upp den där solen inte skiner, den är inte värd vatten.
PS En gång i tiden var jag entusiastisk miljöpartist. Det som fick mig att hoppa av den skutan och så småningom söka mig till Vänsterpartiet var ledande miljöpartisters avsaknad av intresse för välfärd, arbetsrätt och rättvisa. Det visade sig inte minst med all önskvärd tydlighet i överenskommelsen om arbetskraftsinvandringen de gjorde med Alliansregeringen. DS
