Rättssystemet har en hel del att lära av BDSM-kulturen

Den här texten publicerades för ett tag sen på Nyheter24. Skrev den på begäran efter att ha lackat ur ännu en gång på ett rättssystem som använder BDSM som ursäkt för våldtäkt.

___________________________________

”Tingsrätten slog fast att den unga kvinnan utsatts för våldtäkt. Mannen har erkänt att han var våldsam och att kvinnan protesterat. Men han trodde att det var en del i sexakten, eftersom han tyckt sig förstå att hon gillade dominanssex, och övergreppen fortsatte.”

Så skrev Skånskan i går om den från våldtäkt friade 28-åringen i Lund. Återigen används alltså BDSM/dominans som ursäkt för att inte hörsamma ett nej. Det är fullständigt vansinne.

BDSM är ingenting man bara gör för att man ”tyckt sig förstå att hon gillade dominanssex”. Det är inte ens något man bara gör för att man vet att hon gillar dominanssex. BDSM är något som bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Det sker efter tydlig kommunikation och i samförstånd mellan de inblandade. Om det skulle ingå i leken att den som är undergiven säger ”nej” och ”sluta” har man i stället andra säkerhetsord som man kommer överens om i förväg. Det kan till exempel vara ”gult” för ”ta en paus” och ”rött” för ”sluta genast”. Dessa ord respekteras ovillkorligen.

Detta betyder också att föreställningen att det är den dominanta som har makten är felaktig. Det är den som är undergiven som styr, som säger hur hårt, hur länge och när det är dags att sluta. Den som är dominant måste vara oerhört lyhörd och respektfull mot sin partner. Det är ljusår från det som 28-åringen utsatte sin högst ovilliga partner för.

Folk i allmänhet och svenska rättssystemet i synnerhet har mycket att lära om samtycke av BDSM-kulturen. På en BDSM-fest är våldtäktsrisken så nära noll den kan komma, trots att där finns kvinnor som går omkring nästan nakna och de flesta närvarande har sex i tankarna. Där finns tydliga regler för hur man ska uppföra sig och de följs. Du blir inte ens nypt i rumpan utan att först ha gett ditt samtycke.

Vi har sett alldeles för många fall i det här landet där våldtäktsmän frias eftersom det inte går att bevisa uppsåt. Det räcker alltså med att spela dum och säga att man inte förstod att hon inte ville för att bli friad. Går det inte att neka till att hon sagt ”nej” kan man alltid hänvisa till BDSM. Våldtäkt är det enda våldsbrott där man kan komma undan straff helt genom att hävda att man inte visste eller inte förstod. 

Slår jag någon i huvudet med en flaska kan jag inte hävda i rätten att jag trodde att hen ville bli slagen med en flaska och därmed bli frikänd (om jag inte gör det under våldtäkt då möjligtvis). Om den lagstiftning vi har i dag inte lägger något som helst ansvar på en man att försäkra sig om samtycke är den för dålig.

Det är här en samtyckeslag kommer in. För det torde vara uppenbart för de flesta att vi har ett hål i lagstiftningen stort nog att köra buss igenom.

___________________________________

TIllägg: Samtyckeslag bör kombineras med ett oaktsamhetsbrott som inte förutsätter att gärningsmannen haft uppsåt att våldta.

Sveriges Radios valkompass - mitt resultat

Nu är det snart val och valtesterna börjar dyka upp. Roade mig nyss med Sveriges Radios valkompass och här är mitt resultat:

Poly by proxy #7: Konsten att inte förlora sig själv

I helgen var det prideparad, med polygruppen. Det innebär bl a att jag inte är den enda i gruppen som har en relation med min partner. Det är inte helt okomplicerat, men jag tycker att jag fått någorlunda kontroll på det. Jag har dock fortfarande aldrig sett min partner kyssa någon annan. Det är ett koncept som jag fortfarande har en del ångest inför. Eller hade är mer korrekt numera.

I ett anfall av glädjefnatt och entusiasm kysste min partner relation nr 2 (det blir jävligt yxigt ibland utan namn och jag vill inte definiera någon annans relation). Det var jag inte riktigt beredd på. Det gick ändå ganska bra. Visst fick jag en klump i magen, men den löste upp sig ganska fort.

Jag upptäckte dock något annat, något som jag trodde att jag hade hanterat. Jag kände en enorm press att vara ok med det. Inte bara att inte visa något utåt, det vill jag aldrig göra. Att låta omgivningen se att något gör ont upplever jag nästan alltid som förödmjukande. Jag kände mig pressad att inte låta min partner se att det påverkade mig och att, på något sätt, tränga undan eventuella negativa känslor och vara cool. Jag var helt enkelt rädd för vad han skulle tänka om jag inte var det och i förlängningen för att förlora honom. Aj aj aj.

Det här är en jättejobbig sak att upptäcka hos sig själv. Kanske särskilt jobbigt för mig som tidigare varit i relationer där jag försökt göra om mig själv för att passa förväntningarna eller mått dåligt för att jag inte klarat av att vara den min partner ville att jag skulle vara. Alla varningsklockorna började ringa samtidigt.

Efter att jag gått och värkt på det här i några dagar så bubblade alltihop ur mig på en gång idag. Som vanligt känns det mycket bättre när vi har pratat om det. Jag är inte längre orolig för att jag ska kompromissa med min egen integritet av rädsla för att förlora honom eller att det ska leda till att han lämnar mig. Som vanligt är kommunikation nyckel till allt poly.

Nej, det är ingen magic fix. Det var ett ganska jobbigt samtal och jag har fortfarande en del att bearbeta kring det hela. Förhoppningsvis kan jag även fortsättningsvis hålla tillräcklig distans till mig själv för att se om det barkar åt skogen. Det är väl därför jag bloggar antar jag.