Poly by proxy #7: Konsten att inte förlora sig själv

I helgen var det prideparad, med polygruppen. Det innebär bl a att jag inte är den enda i gruppen som har en relation med min partner. Det är inte helt okomplicerat, men jag tycker att jag fått någorlunda kontroll på det. Jag har dock fortfarande aldrig sett min partner kyssa någon annan. Det är ett koncept som jag fortfarande har en del ångest inför. Eller hade är mer korrekt numera.

I ett anfall av glädjefnatt och entusiasm kysste min partner relation nr 2 (det blir jävligt yxigt ibland utan namn och jag vill inte definiera någon annans relation). Det var jag inte riktigt beredd på. Det gick ändå ganska bra. Visst fick jag en klump i magen, men den löste upp sig ganska fort.

Jag upptäckte dock något annat, något som jag trodde att jag hade hanterat. Jag kände en enorm press att vara ok med det. Inte bara att inte visa något utåt, det vill jag aldrig göra. Att låta omgivningen se att något gör ont upplever jag nästan alltid som förödmjukande. Jag kände mig pressad att inte låta min partner se att det påverkade mig och att, på något sätt, tränga undan eventuella negativa känslor och vara cool. Jag var helt enkelt rädd för vad han skulle tänka om jag inte var det och i förlängningen för att förlora honom. Aj aj aj.

Det här är en jättejobbig sak att upptäcka hos sig själv. Kanske särskilt jobbigt för mig som tidigare varit i relationer där jag försökt göra om mig själv för att passa förväntningarna eller mått dåligt för att jag inte klarat av att vara den min partner ville att jag skulle vara. Alla varningsklockorna började ringa samtidigt.

Efter att jag gått och värkt på det här i några dagar så bubblade alltihop ur mig på en gång idag. Som vanligt känns det mycket bättre när vi har pratat om det. Jag är inte längre orolig för att jag ska kompromissa med min egen integritet av rädsla för att förlora honom eller att det ska leda till att han lämnar mig. Som vanligt är kommunikation nyckel till allt poly.

Nej, det är ingen magic fix. Det var ett ganska jobbigt samtal och jag har fortfarande en del att bearbeta kring det hela. Förhoppningsvis kan jag även fortsättningsvis hålla tillräcklig distans till mig själv för att se om det barkar åt skogen. Det är väl därför jag bloggar antar jag.