Vad en lär sig av att vara arbetslös - på ett bra sätt!

Första gången jag var långtidsarbetslös var mellan 2003 och 2005. När jag blev av med jobbet var jag 25 år gammal. Det jag upptäckte under de två långa åren var att jag knappt visste vem jag var utan en sysselsättning. Den första fråga en får av nya bekantskaper är nästan alltid "Vad jobbar du med?" Att svara "arbetslös" på den frågan blir något som definierar en. Det behöver knappast påpekas att det inte är särskilt bra för självkänslan att identifiera sig med det ordet, som någon som saknar något. Vad jag kom fram till var att jag behövde lära mig att identifiera mig själv inifrån och ut istället för utifrån och in.

Det låter lätt men det är inte så enkelt. Det handlar om att känna sitt eget värde oberoende av hur andra människor och samhället värderar en. Som arbetslös möter en ofta ifrågasättande, en kontrolleras och bedöms av samhället och en får vänja sig vid frasen "tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt med annan sökande". Det är väldigt svårt att inte falla in i att se sig  själv som värdelös och hopplös. Utmaningen ligger i att förändra sin inre dialog och hela tiden påminna sig själv om vad en är bra på. Det är svårt, men det går om en är enveten.

Ingen människa borde värderas enbart utifrån vad hen uträttar på arbetsmarknaden eller hur tjock plånboken är. Samhällets syn på vad som är en produktiv och värdefull medborgare är på tok för snäv. Särskilt det senaste decenniet har vi gått alltmer emot ett samhälle som delar in oss i närande och tärande. Alla människor är värdefulla, alla har något att tillföra.

Den här senaste gången jag varit arbetslös, sedan 1 oktober 2012, ställdes jag inför en annan utmaning. Det här med att släppa taget om sådant som jag inte kan påverka och inse mina egna begränsningar. För mig är det jättesvårt att inse att det ibland inte finns något jag kan göra och att jag ibland behöver hjälp. Men det är ju ganska dumt egentligen, alla behöver vi hjälp ibland och om jag gör vad jag förmår för att få ett nytt jobb är det faktiskt inte mitt fel om det tar tid. Med den arbetslöshet vi har idag borde ingen känna skuld för att de inte lyckas få jobb. Individuellt ansvar har också blivit väldigt populärt på senare tid. Visst har jag ett ansvar att söka jobb, men med mellan 90 och 400 sökande till varje tjänst är det inte bara att gå ut och "skaffa ett jobb". Det krävs tur och en profil som matchar perfekt.

Det har jag nu lyckats med och den 15 augusti börjar jag min nya anställning. Det känns fortfarande helt overkligt, särskilt som det är en tillsvidareanställning. Jag fick frågan om jag har några tips häromdagen. Ja, två: Nedvärdera inte dig själv och ge aldrig upp!

Övervakning är inte lösningen för Biskopsgården

När jag ganska nyss flyttat till Göteborg, för snart 15 år sedan, arbetade jag med att paketera direktreklam. Där träffade jag två tjejer som just tagit studenten från Angereds gymnasium. De berättade att de kontaktat nattklubben Valand för att ha sin studentbal där. Nattklubben var positiv tills de berättade att de var från Angered. Då var de inte längre välkomna.

Närmare i tiden beslutade Gothia Cup att i år välja bort att inkvartera besökande lag på Sjumilaskolan i Biskopsgården. Skälet som angavs var skottlossningarna som skett i stadsdelen. Biskopsgården målas upp som en krigszon av media och ger intryck av att det är farligare i Biskopsgården än i andra stadsdelar. Personligen är jag räddare för att bli påkörd av en spårvagn i Brunnsparken än att bli skjuten på Friskväderstorget.

Observera att min poäng inte är att trivialisera skottlossningarna. Poängen är att riskerna överdrivs kraftigt och används som "bevis" för att utmåla Biskopsgården som en plats full av kriminella och våldsamma människor. Sanningen är att Biskopsgården är en stadsdel av barnfamiljer och helt vanliga människor som gör sitt bästa för att leva sina liv.

Ett annat nutida exempel på hur förorten, och specifikt Biskopsgården, pekas ut som ett problemområde är att man efter bilbränderna för några år sedan sökte och fick tillstånd att sätta upp övervakningskameror vid parkeringarna i området. Det brann bilar på andra ställen i Göteborg, men bara i Biskopsgården satte man upp kameror.

Eftersom jag uppenbarligen är väldigt naiv trodde jag att det rörde sig om fasta kameror vars bilder ingen tittar på om inget hänt. När jag läste den här artikeln i Göteborgs Fria Tidning fick jag lära mig att det tvärtom rör sig om rörliga kameror och att det sitter folk och tittar på inspelningen i realtid med möjlighet att zooma om de tycker något ser skumt ut. Jag kan alltså inte gå ut med soporna, mellan 18 och 06 när kamerorna är i gång, utan att bli observerad av människor som sitter långt bort i Dalarna och har som jobb att titta på mig och mina grannar när vi rör oss i vårt bostadsområde. Jag håller med Ulma i artikeln, man känner sig inte tryggare, man känner sig övervakad.

Har kamerorna gjort någon nytta då? Det är svårt att säga säkert eftersom det inte gjorts någon ordentlig utvärdering. Man har gjort en enkätundersökning som 74% svarade på och 8 av 10 var positivt inställda. Denna enkät fick dock bara de som har bilplats i området svara på. Vi andra tillfrågades inte. Ungdomarna i området tillfrågades inte.

Skottlossningarna då? Har övervakningen haft någon effekt när det gäller dem? Vid en första anblick verkar det inte så. Minst en av skottlossningarna (den utanför mitt fönster) skedde rakt under näsan på dem utan att de vare sig verkade avskräckande eller hjälpte polisen att gripa de skyldiga. Det är ju trots allt ganska lätt att maskera ansikten och mopeders registreringsskyltar.

Så funderar jag ett varv till... En av de saker som varit så obehagligt med skottlossningarna i Biskopsgården är att de har skett på dagtid. Det verkar så fräckt, som att de är helt obekymrade för att åka fast. I ljuset av informationen att övervakningskamerorna endast är igång mellan 18 och 06 är det svårt att inte undra om det finns ett samband.

Innebär det att det här inlägget slutar i en helomvändning till att övervakning bör ske även på dagtid? Absolut inte. Det är, som sagt, ganska lätt att maskera sig. I bästa fall flyttar man problemet någon annanstans.

Problem med kriminalitet som kryper ned i åldrarna (skyttarna i Biskopsgården är under 18 år, alltså inte fullt straffmyndiga...)  är inte övervakningskameror och fler poliser. Det som behövs är satsningar på skolan, på fritiden, på möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Vi behöver se barn och ungdomar i Biskopsgården, öga mot öga, inte genom en kameralins. Vi behöver ge dem självförtroende och ett sammanhang, inte misstänkliggöra dem och tillskriva dem egenskaper utifrån vilken stadsdel de vuxit upp i.