Poly by proxy #8: Den oheliga treoenigheten

Så... Det som inte fick hända, mitt "worst case scenario", har hänt. Min partner har inlett en djup, romantisk relation med en annan kvinna som också är monogam. Trots att vi kommit överens om att det behöver finnas utrymme att ta hänsyn till att jag är monogam och antagligen har lite större behov än någon som är poly. Trots att jag upprepade gånger sagt att just det här inte kommer att fungera, att han inte kan klara att ha två relationer med monogama kvinnor. Vad fan gör jag nu?

"Favorit i repris": Gå en mil i mina skor

Det här är ett inlägg som jag skrev i september 2010, på min gamla blogg. Tyvärr är det precis lika relevant idag, som då. Så, jag publicerar det igen.

____________________________________

Det som gör mig allra mest förbannad, helt utan konkurrens, är när det antyds (eller sägs rakt ut) att arbetslösa och sjukskrivna mest är lata jävlar som hellre ligger på soffan och lyfter bidrag än jobbar, lever lyxliv på statens bekostnad. #meränlovligtkorkat

Årets nya favorit från Way Out West

Har en tur när en är på festival så upptäcker en ny fanstastisk musik. Här är årets WOW från WoW - tuffa, coola Mendoza. Hon spelade på Nefertiti i torsdags. Jag var där för att se Lilla Namo, men blev helt hypnotiserad av Mendoza.

Vad en lär sig av att vara arbetslös - på ett bra sätt!

Första gången jag var långtidsarbetslös var mellan 2003 och 2005. När jag blev av med jobbet var jag 25 år gammal. Det jag upptäckte under de två långa åren var att jag knappt visste vem jag var utan en sysselsättning. Den första fråga en får av nya bekantskaper är nästan alltid "Vad jobbar du med?" Att svara "arbetslös" på den frågan blir något som definierar en. Det behöver knappast påpekas att det inte är särskilt bra för självkänslan att identifiera sig med det ordet, som någon som saknar något. Vad jag kom fram till var att jag behövde lära mig att identifiera mig själv inifrån och ut istället för utifrån och in.

Det låter lätt men det är inte så enkelt. Det handlar om att känna sitt eget värde oberoende av hur andra människor och samhället värderar en. Som arbetslös möter en ofta ifrågasättande, en kontrolleras och bedöms av samhället och en får vänja sig vid frasen "tack för visat intresse, men tjänsten är tillsatt med annan sökande". Det är väldigt svårt att inte falla in i att se sig  själv som värdelös och hopplös. Utmaningen ligger i att förändra sin inre dialog och hela tiden påminna sig själv om vad en är bra på. Det är svårt, men det går om en är enveten.

Ingen människa borde värderas enbart utifrån vad hen uträttar på arbetsmarknaden eller hur tjock plånboken är. Samhällets syn på vad som är en produktiv och värdefull medborgare är på tok för snäv. Särskilt det senaste decenniet har vi gått alltmer emot ett samhälle som delar in oss i närande och tärande. Alla människor är värdefulla, alla har något att tillföra.

Den här senaste gången jag varit arbetslös, sedan 1 oktober 2012, ställdes jag inför en annan utmaning. Det här med att släppa taget om sådant som jag inte kan påverka och inse mina egna begränsningar. För mig är det jättesvårt att inse att det ibland inte finns något jag kan göra och att jag ibland behöver hjälp. Men det är ju ganska dumt egentligen, alla behöver vi hjälp ibland och om jag gör vad jag förmår för att få ett nytt jobb är det faktiskt inte mitt fel om det tar tid. Med den arbetslöshet vi har idag borde ingen känna skuld för att de inte lyckas få jobb. Individuellt ansvar har också blivit väldigt populärt på senare tid. Visst har jag ett ansvar att söka jobb, men med mellan 90 och 400 sökande till varje tjänst är det inte bara att gå ut och "skaffa ett jobb". Det krävs tur och en profil som matchar perfekt.

Det har jag nu lyckats med och den 15 augusti börjar jag min nya anställning. Det känns fortfarande helt overkligt, särskilt som det är en tillsvidareanställning. Jag fick frågan om jag har några tips häromdagen. Ja, två: Nedvärdera inte dig själv och ge aldrig upp!

Övervakning är inte lösningen för Biskopsgården

När jag ganska nyss flyttat till Göteborg, för snart 15 år sedan, arbetade jag med att paketera direktreklam. Där träffade jag två tjejer som just tagit studenten från Angereds gymnasium. De berättade att de kontaktat nattklubben Valand för att ha sin studentbal där. Nattklubben var positiv tills de berättade att de var från Angered. Då var de inte längre välkomna.

Närmare i tiden beslutade Gothia Cup att i år välja bort att inkvartera besökande lag på Sjumilaskolan i Biskopsgården. Skälet som angavs var skottlossningarna som skett i stadsdelen. Biskopsgården målas upp som en krigszon av media och ger intryck av att det är farligare i Biskopsgården än i andra stadsdelar. Personligen är jag räddare för att bli påkörd av en spårvagn i Brunnsparken än att bli skjuten på Friskväderstorget.

Observera att min poäng inte är att trivialisera skottlossningarna. Poängen är att riskerna överdrivs kraftigt och används som "bevis" för att utmåla Biskopsgården som en plats full av kriminella och våldsamma människor. Sanningen är att Biskopsgården är en stadsdel av barnfamiljer och helt vanliga människor som gör sitt bästa för att leva sina liv.

Ett annat nutida exempel på hur förorten, och specifikt Biskopsgården, pekas ut som ett problemområde är att man efter bilbränderna för några år sedan sökte och fick tillstånd att sätta upp övervakningskameror vid parkeringarna i området. Det brann bilar på andra ställen i Göteborg, men bara i Biskopsgården satte man upp kameror.

Eftersom jag uppenbarligen är väldigt naiv trodde jag att det rörde sig om fasta kameror vars bilder ingen tittar på om inget hänt. När jag läste den här artikeln i Göteborgs Fria Tidning fick jag lära mig att det tvärtom rör sig om rörliga kameror och att det sitter folk och tittar på inspelningen i realtid med möjlighet att zooma om de tycker något ser skumt ut. Jag kan alltså inte gå ut med soporna, mellan 18 och 06 när kamerorna är i gång, utan att bli observerad av människor som sitter långt bort i Dalarna och har som jobb att titta på mig och mina grannar när vi rör oss i vårt bostadsområde. Jag håller med Ulma i artikeln, man känner sig inte tryggare, man känner sig övervakad.

Har kamerorna gjort någon nytta då? Det är svårt att säga säkert eftersom det inte gjorts någon ordentlig utvärdering. Man har gjort en enkätundersökning som 74% svarade på och 8 av 10 var positivt inställda. Denna enkät fick dock bara de som har bilplats i området svara på. Vi andra tillfrågades inte. Ungdomarna i området tillfrågades inte.

Skottlossningarna då? Har övervakningen haft någon effekt när det gäller dem? Vid en första anblick verkar det inte så. Minst en av skottlossningarna (den utanför mitt fönster) skedde rakt under näsan på dem utan att de vare sig verkade avskräckande eller hjälpte polisen att gripa de skyldiga. Det är ju trots allt ganska lätt att maskera ansikten och mopeders registreringsskyltar.

Så funderar jag ett varv till... En av de saker som varit så obehagligt med skottlossningarna i Biskopsgården är att de har skett på dagtid. Det verkar så fräckt, som att de är helt obekymrade för att åka fast. I ljuset av informationen att övervakningskamerorna endast är igång mellan 18 och 06 är det svårt att inte undra om det finns ett samband.

Innebär det att det här inlägget slutar i en helomvändning till att övervakning bör ske även på dagtid? Absolut inte. Det är, som sagt, ganska lätt att maskera sig. I bästa fall flyttar man problemet någon annanstans.

Problem med kriminalitet som kryper ned i åldrarna (skyttarna i Biskopsgården är under 18 år, alltså inte fullt straffmyndiga...)  är inte övervakningskameror och fler poliser. Det som behövs är satsningar på skolan, på fritiden, på möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Vi behöver se barn och ungdomar i Biskopsgården, öga mot öga, inte genom en kameralins. Vi behöver ge dem självförtroende och ett sammanhang, inte misstänkliggöra dem och tillskriva dem egenskaper utifrån vilken stadsdel de vuxit upp i.

Rättssystemet har en hel del att lära av BDSM-kulturen

Den här texten publicerades för ett tag sen på Nyheter24. Skrev den på begäran efter att ha lackat ur ännu en gång på ett rättssystem som använder BDSM som ursäkt för våldtäkt.

___________________________________

”Tingsrätten slog fast att den unga kvinnan utsatts för våldtäkt. Mannen har erkänt att han var våldsam och att kvinnan protesterat. Men han trodde att det var en del i sexakten, eftersom han tyckt sig förstå att hon gillade dominanssex, och övergreppen fortsatte.”

Så skrev Skånskan i går om den från våldtäkt friade 28-åringen i Lund. Återigen används alltså BDSM/dominans som ursäkt för att inte hörsamma ett nej. Det är fullständigt vansinne.

BDSM är ingenting man bara gör för att man ”tyckt sig förstå att hon gillade dominanssex”. Det är inte ens något man bara gör för att man vet att hon gillar dominanssex. BDSM är något som bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Det sker efter tydlig kommunikation och i samförstånd mellan de inblandade. Om det skulle ingå i leken att den som är undergiven säger ”nej” och ”sluta” har man i stället andra säkerhetsord som man kommer överens om i förväg. Det kan till exempel vara ”gult” för ”ta en paus” och ”rött” för ”sluta genast”. Dessa ord respekteras ovillkorligen.

Detta betyder också att föreställningen att det är den dominanta som har makten är felaktig. Det är den som är undergiven som styr, som säger hur hårt, hur länge och när det är dags att sluta. Den som är dominant måste vara oerhört lyhörd och respektfull mot sin partner. Det är ljusår från det som 28-åringen utsatte sin högst ovilliga partner för.

Folk i allmänhet och svenska rättssystemet i synnerhet har mycket att lära om samtycke av BDSM-kulturen. På en BDSM-fest är våldtäktsrisken så nära noll den kan komma, trots att där finns kvinnor som går omkring nästan nakna och de flesta närvarande har sex i tankarna. Där finns tydliga regler för hur man ska uppföra sig och de följs. Du blir inte ens nypt i rumpan utan att först ha gett ditt samtycke.

Vi har sett alldeles för många fall i det här landet där våldtäktsmän frias eftersom det inte går att bevisa uppsåt. Det räcker alltså med att spela dum och säga att man inte förstod att hon inte ville för att bli friad. Går det inte att neka till att hon sagt ”nej” kan man alltid hänvisa till BDSM. Våldtäkt är det enda våldsbrott där man kan komma undan straff helt genom att hävda att man inte visste eller inte förstod. 

Slår jag någon i huvudet med en flaska kan jag inte hävda i rätten att jag trodde att hen ville bli slagen med en flaska och därmed bli frikänd (om jag inte gör det under våldtäkt då möjligtvis). Om den lagstiftning vi har i dag inte lägger något som helst ansvar på en man att försäkra sig om samtycke är den för dålig.

Det är här en samtyckeslag kommer in. För det torde vara uppenbart för de flesta att vi har ett hål i lagstiftningen stort nog att köra buss igenom.

___________________________________

TIllägg: Samtyckeslag bör kombineras med ett oaktsamhetsbrott som inte förutsätter att gärningsmannen haft uppsåt att våldta.

Sveriges Radios valkompass - mitt resultat

Nu är det snart val och valtesterna börjar dyka upp. Roade mig nyss med Sveriges Radios valkompass och här är mitt resultat:

Poly by proxy #7: Konsten att inte förlora sig själv

I helgen var det prideparad, med polygruppen. Det innebär bl a att jag inte är den enda i gruppen som har en relation med min partner. Det är inte helt okomplicerat, men jag tycker att jag fått någorlunda kontroll på det. Jag har dock fortfarande aldrig sett min partner kyssa någon annan. Det är ett koncept som jag fortfarande har en del ångest inför. Eller hade är mer korrekt numera.

I ett anfall av glädjefnatt och entusiasm kysste min partner relation nr 2 (det blir jävligt yxigt ibland utan namn och jag vill inte definiera någon annans relation). Det var jag inte riktigt beredd på. Det gick ändå ganska bra. Visst fick jag en klump i magen, men den löste upp sig ganska fort.

Jag upptäckte dock något annat, något som jag trodde att jag hade hanterat. Jag kände en enorm press att vara ok med det. Inte bara att inte visa något utåt, det vill jag aldrig göra. Att låta omgivningen se att något gör ont upplever jag nästan alltid som förödmjukande. Jag kände mig pressad att inte låta min partner se att det påverkade mig och att, på något sätt, tränga undan eventuella negativa känslor och vara cool. Jag var helt enkelt rädd för vad han skulle tänka om jag inte var det och i förlängningen för att förlora honom. Aj aj aj.

Det här är en jättejobbig sak att upptäcka hos sig själv. Kanske särskilt jobbigt för mig som tidigare varit i relationer där jag försökt göra om mig själv för att passa förväntningarna eller mått dåligt för att jag inte klarat av att vara den min partner ville att jag skulle vara. Alla varningsklockorna började ringa samtidigt.

Efter att jag gått och värkt på det här i några dagar så bubblade alltihop ur mig på en gång idag. Som vanligt känns det mycket bättre när vi har pratat om det. Jag är inte längre orolig för att jag ska kompromissa med min egen integritet av rädsla för att förlora honom eller att det ska leda till att han lämnar mig. Som vanligt är kommunikation nyckel till allt poly.

Nej, det är ingen magic fix. Det var ett ganska jobbigt samtal och jag har fortfarande en del att bearbeta kring det hela. Förhoppningsvis kan jag även fortsättningsvis hålla tillräcklig distans till mig själv för att se om det barkar åt skogen. Det är väl därför jag bloggar antar jag.

Trovärdighet i EU-politiken

Johan Ehrenberg har precis förklarat för mig att man inte alls måste offra välfärd, arbetsrätt och demokrati för att vara trovärdig i miljöpolitiken. Man måste bara vara positiv till EU. Det är bara det att det är samma sak.

EU gillar inte fackliga rättigheter när de tycker att det hindrar frihandel. I avtal med utvecklingsländer kräver de tom förbud mot facklig organisering.

I förslaget till TTIP finns paragrafer som gör det möjligt för utländska (läs amerikanska) företag, som t ex Carema aka Vardaga, att stämma den svenska staten om deras vinster begränsas av demokratiska beslut. Det innebär bl a att Sverige kan stämmas på miljonbelopp, eller mer, om riksdagen beslutar att stoppa vinsterna i välfärden.

Glöm heller inte alla turer kring ACTA och övriga vansinnesprojekt med olika former av slentrianmässig övervakning av medborgarna.

Det är detta som vi vänsterpartister måste acceptera för att anses trovärdiga i miljöpolitiken. Vi måste säga, ok EU, vi vet att du står för allt det vi står upp emot, men det är ok. Nu fixar vi miljön, ok?

Det är det Miljöpartiet har gjort och därför tycker Ehrenberg att de är ett bättre val till Europaparlamentet. Det enda jag frågar mig då är: Tror Ehrenberg och Miljöpartiet att EU kommer att vara jättepepp på inskränkningar i vinstmöjligheterna för privata företag för att rädda miljön? Kommer lobbyorganisationerna att stillatigande titta på när EU stiftar lagar och inför restriktioner som gör det svårare att tjäna pengar för vissa företag? Det tror inte jag.

Så, vad mig anbelangar kan ni ta er trovärdighet och stoppa upp den där solen inte skiner, den är inte värd vatten.

PS En gång i tiden var jag entusiastisk miljöpartist. Det som fick mig att hoppa av den skutan och så småningom söka mig till Vänsterpartiet var ledande miljöpartisters avsaknad av intresse för välfärd, arbetsrätt och rättvisa. Det visade sig inte minst med all önskvärd tydlighet i överenskommelsen om arbetskraftsinvandringen de gjorde med Alliansregeringen. DS

Poly by proxy #6: Tvivel

Det här inlägget har visst varit på avvägar, men här är det igen...

_________
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar... Vad är det för dynga vi får lära oss när vi är små egentligen? Så fungerar det knappast i verkligheten. En relation är inget man skapar och sen är den klar. En relation är ett ständigt pågående projekt, som båda parter måste vara villiga att lägga ned tid och energi på.

Så, jag tvivlar ibland. Fortfarande efter ett helt år är jag inte 100% säker varje dag på att den här relationen kommer att fungera. Framtiden är en lite läskig plats där man inte vet vad man kommer att hitta.

Hittills har jag kunnat få en ganska stor del av min partners tid och uppmärksamhet. Hans övriga relationer har inte tagit så mycket tid i anspråk och jag har egentligen inte märkt av så mycket att vi inte är monogama. Det gör mig nervös. För det är ju inte osannolikt att den dagen kommer när det börjar märkas. Hur kommer jag att känna då? Kommer det att räcka till för mig eller kommer det till slut att bli ohållbart?

När man är monogam har man bara varandra, en person ska tillfredsställa hela ens behov av närhet och den där speciella gemenskapen man har med någon man älskar. Jag har ett stort närhetsbehov och den person som jag står allra närmast har en unik möjlighet att stötta och trösta. När den personen är polyamorös får han en del av sitt närhetsbehov tillfresställt av någon annan. Det är inte långsökt att tänka sig att det uppstår ett underskott hos mig då.

Snart dags för Prideparad!

Pride har antagit en ny dimension sedan jag blev det jag kallar Poly by Proxy. Självklart ska jag gå i paraden. Eftersom så många av Vänsterpartiets medlemmar går i andra block brukar V-blocket bli ganska litet, därför tänkte jag börja paraden där. Jag kommer dock att stanna på ungefär halva vägen och vänta in den här:

Häng med: https://www.facebook.com/events/792035404142308/

Rapport från overkligheten

Så här i valtider blir jag påmind om Göran Hägglunds och KDs käpphäst från förra valet, verklighetens folk. Verklighetens folk verkar enligt Alliansens definition vara de som tjänar mer än 36 000 kr före skatt och har råd att anlita en RUT-avdragsgiltig städerska för att få livspusslet att gå ihop. Här kommer därmed en rapport från overkligheten.

Idag är det den 12 maj 2014. Jag har varit arbetslös i 1 år och 8 månader. I samband med en kraftig hosta kring nyår i år kom mina ischiassymtom, som jag haft i omgångar sedan jag var 16 år, tillbaka. Den här gången var det värre än någonsin.

Jag gick till vårdcentralen och fick smärtstillande utskrivet. Ett par veckor senare började jag på sjukgymnastik. Till att börja med blev det bättre och jag slutade till och med att ta tabletterna. Så plötsligt blev det sämre igen, mycket sämre. Den här gången skrev läkaren en remiss till magnetröntgen och ortoped.

Det var 4 veckor sedan. Jag har fortfarande inte hört något. Problemet jag har nu är om jag ska bli opererad eller inte. Om det blir operation kan jag inte ta jobb eftersom jag kommer att behöva vara sjukskriven  efter. Då får jag söka förebyggande sjukskrivning. Om jag inte ska opereras vill jag inte sjukskriva mig, då vill jag fortsätta kämpa och såsmåningom få ett jobb.

Just nu är det dock limbo. AF kräver att jag söker jobb, men jag vet inte om jag kommer att kunna ta dem. Vet inte hur jag ska göra.

Dessutom går ekonomin på knäna. Aktivitetsstödet räcker till hyra, lån och försäkringar. Sedan är pengarna slut. Som tur är har jag vänliga själar i min närhet som är villiga att hjälpa. Annars vet jag inte hur det hade gått. Samtidigt väger det tungt på sinnet att ta emot pengar från de som står mig närmast. Samvetet gnager. Stoltheten är död för länge sen. Längtar ändå efter en dag då jag är självförsörjande igen och inte behöver tära på andras tillgångar.

Andra drömmer om en ny bil eller en resa till solen. Jag drömmer om en fast inkomst det går att leva på och en frisk rygg. Om att kunna gå ned på stan och ta en fika eller gå på bio utan att någon annan betalar för det. Så kan det va.

/hälsningar från overkligheten.

Poly by proxy 5 Omgivningen

När jag la upp föregående poly by proxy-inlägg i RA- och polygruppen på Facebook kom det upp synpunkter om att den som är monogam har makt i kraft av normen. Det är säkert sant när det gäller tidigare monogama relationer som öppnats upp och bara den ena parten är polyamorös. I vårt fall var det uttalat från början och därför upplever jag inte att normen ger mig så mycket makt. Jag tycker inte jag kan komma dragandes med det nu, ett år senare, ens om jag skulle vilja. Så, oss emellan är det inte någon påtaglig maktfaktor. Däremot går det att argumentera för att det är det i förhållande till den del av vår omgivning som är monogam. Det är dock sällan jag upplever det som makt eller ens särskilt positivt.

I början av relationen ägnade jag väldigt mycket tid åt att förklara och försvara vår relation och min partner. De flesta människor har bara en vag idé om vad polyamori är och de flesta har rätt skeva föreställningar om hur en sådan relation fungerar, särskilt när den ena parten är monogam. Nedan följer några exempel.

• "Poly? Det är väl inte särskilt feministiskt?" 
• "Jaha, så han vill knulla runt?"
• "Är du säker på att du är ok med att han är med andra?"
• "Häng inte upp dig för mycket på honom, han är inte seriös."

Ugh, jag vet inte ens var jag ska börja.

Nej, poly är inte feministiskt, det är inte monogami heller. Feminismen hänger inte på vilken form våra relationer tar, den lever (eller inte) i relationen mellan två människor oavsett om de är monogama eller inte. Jag är jätteless på båda sidors försök att göra den ena eller andra relationsformen bättre ur en feministisk synvinkel. 

Nummer två på listan är nästan vanligast, kanske för att den föreställningen passar in någorlunda i mononormen. Det är ganska lätt att föreställa sig en person som både vill ha kakan - en fast relation - och äta den - ha sex med andra. Att föreställa sig en person som har likvärdiga kärleksrelationer till mer än en person åt gången verkar svårare. Jag förstår inte riktigt varför. Jag har själv varit kär i mer än en person samtidigt vid mer än ett tillfälle. Att vara tillfreds med en partner är inte samma sak som att sakna förmågan att känna för mer än en person i taget.

Nästa uttalande gör mig nästan fysiskt illamående eftersom den ifrågasätter min integritet. De tror alltså inte att jag är stark nog att säga ifrån om det inte känns ok? Jag är fullt medveten om att det händer hela tiden, men jag har ändå svårt att smälta det, särskilt som jag fått höra det upprepade gånger. Dessutom fortsätter personen i fråga oftast att se tveksam ut trots mina försäkringar om att jag är alldeles ok. Det känns lite som att bli omyndigförklarad, att inte anses riktigt tillräknelig. För mig finns det nästan inget värre, det är förödmjukande.

Den sista punkten gör mig riktigt ledsen. Mest för att det stämplar den jag älskar som en opålitlig person med tveksamma motiv, men även eftersom det ifrågasätter att han älskar mig. Jag vet att han älskar mig, men det gör ändå ont att höra någon annan ifrågasätta det. Det är den främsta anledningen till att jag har slutat tala om det för folk. Jag orkar inte få vår relation ifrågasatt längre. De som står mig närmast vet om det och de har accepterat oss. 

Med det här i bagaget tycker jag inte att jag representerar normen längre och jag känner inte att jag har några fördelar av den alls. Jag ses nästan som ännu "konstigare" än den som själv är polyamorös. Eventuella försök att kapitalisera på mononormen från min sida skulle bara förstärka fördomarna och gör mitt liv svårare. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att använda utpressning mot någon jag älskar.

Det binära könssytemet upprätthåller patriarkatet

Kön är en fråga som upptar mycket av en feminsts tankar. Vad är kön, är centralt för många. Feminismens svar är nästan alltid att kön är en social konstruktion. Jag köper inte det helt och hållet.

För det första tycker jag att det är viktigt att skilja på kön och könsroller. Könsrollerna är absolut 100% konstruktion. Att en kvinna ska vara på ett speciellt sätt, gilla vissa specifika saker och ägna sig åt vissa typer av sysselsättningar är påhitt som begränsar kvinnor. Det begränsar även män, som också har sin uppsättning regler att följa. Så åt skogen med könsrollerna.

Kön är något annat. Det har med vår identitet att göra, vem vi känner innerst inne att vi är. Som ciskvinna är jag i harmoni med min biologi, jag trivs i min kropp, jag känner att jag är kvinna. Exakt hur det fungerar eller vad det beror på vet jag inte. Det är så mycket vetenskapen inte lyckats reda ut än om tankar, känslor och identitet.

Redan hos mycket små barn som inte lärt sig prata kan man se personlighetsdrag. Jag tror inte på att vi föds som oskrivna blad utan personlighet. Jag är övertygad om att det finns en början till vad som ska bli en fullt utvecklad människa redan vid födseln. Det är en anledning till att jag inte heller tror att kön helt och hållet är något vi blir med tiden.

En annan anledning är att transpersoner finns. Ju mer jag tar reda på om det och ju fler historier jag lyssnar till, desto mer övertygad blir jag om att det finns en kärna av kön som inte är inlärda beteenden.
Kön finns ju också i oändliga variationer. Det binära könssytemet tycker jag känns väldigt otillräckligt för att beskriva kön. Det har bara två lägen, man eller kvinna. Det är helt hopplöst otillräckligt. Jag ser kön som en steglös skala där de allra flesta hamnar någonstans på den mittersta 50 procenten.

Det som är så bra med det är att det ger utrymme för alla variationer på temat kön. Det ger också utrymme för att ha ett kön som är annorlunda än det man fötts med kroppsdelar för. Men, det allra bästa är att det ogiltigförklarar könsmaktsordningen. För om det inte finns någon tydlig gräns där man slutar och kvinna börjar finns det heller inget exakt sätt att fördela makten.

Att samtidigt som man hävdar att kön är en ren social konstruktion envist hålla fast vid det binära könssytemet är kontraproduktivt. Patriarkatet är beroende av att det finns två distinkt definierade kön. Utan det tappar patriarkatet sin funktion, det har inget att hänga upp sig på.

Vi behöver inte avskaffa kön, vi behöver bara tänja på begreppet och lämna utrymme för människor att definiera sig själva och sitt kön utan inblandning av kulturella normer.

Poly by proxy 4 Makt

Låter det konstigt att prata om makt i relationer? Jag har bittert fått erfara att det definitivt är något man bör ha i åtanke. Ta mitt ex till exempel. Vi flyttade ihop i hans bostadsrätt. Big mistake. För det förblev hans lägenhet. Jag var bara inneboende, och en rätt besvärlig sådan dessutom.

I en relation mellan en polymorös och en monogam blir det lite extra viktigt att vara medveten om maktfaktorn. Att vara den som har flera relationer ger en också lite mer kontroll gentemot den som är alldeles nöjd med att bara ha en partner. Den som bara har en är mer tillgänglig för den personen än den som delar sin tid på flera partners. Det uppstår lätt en känsla av att sitta och vänta medan ens partner umgås med andra.

Det är viktigt att se till att planeringen inte alltid är beroende av när de andra har tid. Det kan lätt bli så när ens övriga partners också har andra partners. Den som alltid är ledig får ta det som "blir över". Det blir lite självutplånande i längden. Alla behöver känna sig prioriterade ibland . Kanske är det t o m så att den som är monogam har ett ännu lite större behov av det.

Som den monogama parten i en relation är det också lätt att bli rädd för att ens partner ska känna sig låst, att en ska vara för krävande. Det kan också bli vanskligt. Det är jätteviktigt att det är ok att säga till när något inte känns bra. Se det inte som ett krav, se det som ett gemensamt problem som ni löser tillsammans på ett sätt som funkar för båda.

Förutom den här ganska speciella maktfaktorn är polyrelationer utsatta för alla andra maktstrukturer i samhället precis lika mycket som alla andra relationer - patriarkat, ekonomi osv. Jag tycker att det varit väldigt bra att vi har diskuterat alla de här sakerna och att vi är medvetna om att de här skillnaderna i makt finns. I just vår relation faller dessutom varenda struktur ut till min nackdel. Jag tror faktiskt inte att vi hade hållit ihop så här länge om vi inte haft den här medvetenheten och pratat så mycket om det.

Att känna sig maktlös är inte roligt och det leder lätt till otrygghet, som leder till osäkerhet, som blir till svartsjuka. Men, om en är medveten går det att fördela om makten lite och undvika att skillnaden blir alltför stor.

Poly by proxy 3 Regler och frizoner

Alla relationer har regler. För det mesta är det oskrivna regler, tysta överenskommelser. För den som är monogam och lever i en relation med någon som är polyamorös kan det vara en bra idé att ha en eller annan uttalad regel eller överenskommelse. Jag kallar det regler för att det i praktiken handlar om att jag sagt ifrån om något.

T ex har jag en regel som säger att om vi går ut tillsammans så går vi hem tillsammans. Jag vill inte gå ut med min partner bara för att sitta och titta på när han flörtar med någon annan och sen gå hem ensam för att han hittat en alternativ sovplats. Det var bland det första jag tog upp eftersom bara tanken på det får mig att må dåligt.

En annan sak vi gör är kanske mer en gemensam strategi även om det är jag som hittat på det. Det går ut på att vi i slutet på varje vecka går igenom nästa vecka, talar om vad vi har inplanerat och planerar in när vi ska ses. Det ger mig en trygghet i att veta vad som ska hända och jag får mindre utrymme för spekulationer. Jag vet t ex om min partner ska träffa någon annan en dag och jag vet när jag får träffa honom. Vi provade "don't ask, don't tell", men antingen är jag alldeles för perceptiv eller så har min partner bara världens sämsta poker face. Att känna att han döljer något för mig är en hemsk känsla oavsett om vi kommit överens om det eller inte.

Frizoner är ett annat av mina påhitt. Det innebär att min partner har gått med på att inte dejta personer som hör till min närmaste krets eller som jag behöver interagera med regelbundet. Det rör sig om kanske 10-15 personer av Göteborgs befolkning varav de flesta, mig veterligen, ändå inte skulle vara intresserade av en polyrelation. På det sättet kan jag känna mig trygg med att det inte kommer att uppstå någon alltför besvärlig situation. Jag behöver vara säker på att jag har vänner som inte plötsligt blir till min partners partner.

Till sist har vi ganska nyligen bestämt att vi alltid ska prata om alla nya människor som dyker upp i min partners liv. Det gäller redan vid en första dejt, innan någon av dem kanske vet vad de vill med varandra. Vi kom helt enkelt på att det behövs. Varje person min partner dejtar eller inleder en relation med är någon jag behöver förhålla mig till. Jag har provat att ignorera och låtsas att det inte har med mig att göra överhuvudtaget. Det fungerade inte. Vare sig jag vill eller inte så påverkas jag av min partners andra relationer, så det är bättre att hantera dem aktivt.

Så här har vi det. Det hjälper mig och får vår relation att fungera. Vad du behöver kanske är något helt annat, men det är absolut nödvändigt att du funderar över vad det är.

Poly by proxy 2 Svartsjuka

Svartsjuk är inte ett ord jag är särskilt förtjust i. För det första har det negativa konnotationer av missunsamhet och paranoia, och för det andra används det alltför ofta för att bagatellisera känslor. Som jag ser det så stammar beteenden som klassificeras som svartsjuka ur andra känslor. Svartsjuka är ett samlingsbegrepp och därmed inte tillräckligt för att förstå en specifik situation.

Känner du dig svartsjuk när din partner träffar någon annan? Sätt dig ner och känn efter ordentligt. Vad är det egentligen du känner och varför?

Jag har kommit på mig själv med att jag jämför mig med personen i fråga och jag förlorar alltid. I princip skulle hon kunna väga 200 kg och vara en outhärdlig satmara med IQ som en fiskmås, jag skulle ändå inte ha en chans. Varför inte? För att i just denna stund har mannen som jag älskar valt att vara med henne istället för med mig och det måste ju bero på att hon är bättre än jag på något sätt. Hey, jag sa inte att det var rationellt.

Jag tror att svartsjuka oftast är rädsla. Rädsla att förlora den man älskar, rädsla att inte räcka till. Otillräcklighet. Hur ofta har jag inte känt det? Inte minst pga att jag inte tycker att jag är tillräckligt ok med att min partner är med någon annan. Så var den onda cirkeln sluten. Hepp!

Nu är det återigen viktigt att du talar med din partner. Det hjälper faktiskt att bara sätta ord på känslorna och om vi ska vara ärliga så är det ju väldigt skönt att få höra att det man tänker inte stämmer.

Jag har gjort det till lite av ett mantra som jag rullar runt i huvudet när jag är ensam och de negativa tankarna kommer. Jag kan minnas vad jag och min partner pratat om, vad han sa och med lite övning går det att lära om. För mycket av det (om inte allt) handlar om vad vi lärt oss. Som att det är ett hot mot den egna relationen när ens partner träffar någon annan. Det stämmer ju inte i en polyrelation, men det räcker inte att veta det intellektuellt. Man måste känna det också och det kräver träning.

Så, nästa gång du känner rädslan komma krypande, låt den komma. Titta noga på den och fundera över vad det är du är rädd för. När du väl ser det tror jag faktiskt inte att det är lika skrämmande längre.

Poly by proxy 1 Hur?

Det här inlägget har jag gått och funderat över i en evighet, eller ja, ett år i alla fall. Ungefär lika länge som jag varit i den här relationen med en man som är polyamorös. Jag vill skriva ned mina tankar om hur det är att vara monogam och älska någon som inte är det, jag har bara så svårt att hitta rätt ände att börja i.

Min allra första, instinktiva reaktion var att nej, det kan jag inte leva med. Jag kan inte dela den jag älskar med någon annan. Det är förmodligen ryggmärgsreaktionen hos de allra flesta första gången de ställs inför polyamori. Hur det nu var så var det i slutändan en annan instinkt som överröstade den första, instinkten att den här människan vill jag ha i mitt liv. Så, här står jag nu och har överlevt ett helt år med en polyamorös man. Hur funkar det egentligen?

Egentligen kan man koka ned det till ett enda ord - kommunikation. Det absolut viktigaste i en sån här relation är, som i de allra flesta relationer, att man pratar med varandra.

• Vilka förväntningar har du på relationen? Vilka behov har du? Och, naturligtvis, vilka behov och förväntningar har din partner?
• Är det något som inte känns bra, blev du ledsen för något hen sa eller gjorde (eller inte sa eller gjorde)? Säg det! Man kan inte lösa problem man inte vet om.
• Var inte rädd för att vara tjatig eller gnällig. Om din partner verkligen bryr sig om dig har hen tålamodet att bearbeta dina känslor med dig. Att bearbeta och analysera är enda sättet att komma förbi det som känns jobbigt. För att komma ut på andra sidan måste man igenom.

Låter det helt vansinnigt svårt och jobbigt?  Det är ganska svårt och jobbigt. Det som gjorde det möjligt för mig var min partners oändliga tålamod och mitt stora förtroende för honom. Trots all osäkerhet som följer på valet att vara med någon som är polyamorös när man själv inte är det så känner jag mig alltid trygg med honom.

Än så länge har det varit värt det med råge. Det stora behovet av att kommunicera har fört oss närmare varandra på kortare tid än jag upplevt tidigare. Vi har i och för sig fortfarande prövningar framför oss, men även om det gör mig nervös så tror jag på att vi kan klara det.

(Förhoppningsvis kommer jag att skriva fler inlägg på temat, jag har mer att säga. Nu har jag i alla fall börjat...)